343 vedermöda hafva så angripit mina ålderdomsdagar, att många icke lära blifva öfrige innan jag, dock som Gud allsmäktig behagar, väntar en nådig förlossning, och fördenskull [besinnandes att tiden och stunden för menniskan att dö uppå är mäkta oviss] emedan den aldrahögste hafver bemälte min sal. käre man och mig med någon liten egendom i löst och fast välsignat, hafvandes ock vi lemnat efter oss barn och barnabarn, hvilka när gäld gulden är hafva sig qvarlåtenskapen emellan att dela; ty till att betaga alla irringar och missförstånd framdeles tycker jag rådeligast vara, genom denna skrifts utgifvande att förklara, och för allom vederbörandom lagl:n att veta låta både det som i lifstiden och uti sjelfva andedrägten var min sal. k. mans vilja, den jag ock för min person intill min död är skyldig oförändrad att hålla låta, näml:n att såsom Elfvestorp med alla dess tillydande lägenheter samt hvad flere egendomar min sal. k. man och jag ägt och verkel:n af min possession ännu dependerar, hvarest de ock kunna belägne vara, äro vårt pure aflinge, som i anledning af lag berodde under vår fria disposition; alltså lät min sal. k. man några stunder före sin dödelige afgång uti min närvaro för sig kalla samtel. våra kära barn som då lefde, och jemte deras välsignande till större enighets befästande dem emellan ändteligen utsade, att hvad uti löst och fast sedan gäld gulden vore öfrigt efter honom blifva, det skulle delas efter stadslag och icke efter landslag, så att syster skulle taga så stor lott som broder och broder som syster, därefter han snart uti och med en sal. stund sin yttersta vilja beseglade, sålunda jemväl vara af mig besinnat och efter min död emellan mina arfvingar förblifva skall, det bekräftas med min egen hand uti gode mäns närvaro. Emellertid tjenar äfven detta till rättelse, att hvad fädernearfsrätt i lösören anbelangar, så har jag till hvar och en af mina barn så mycket utgifvit som husets råd och lägenhet velat tillåta, därmed de ock tacksaml:n åtnöjt hafva; men hvad det fasta vidkommer, så hafver det efter min begäran intill denna dag stått obytt och under min obehindrade disposition, men hvad isynnerhet mina 2:ne sal. k. söner Johan och Erik Normänner anbelanga, så äro deras fädernes andelar efter lag mig ärftel:n tillbakars fallne, hvilka jag ock under denna min yttersta vilja vill hafva förståndne, att först läggas till ett odelt bo och sedan vid skifte barnen emellan anses som möderne; förmodar att ingen välbetänkt qväljer denna skrifts innehåll, bedjande att, såsom hon lärer vara lagenlig, den högt:de lofl. tingsrätten alltså behagade henne arfvingarna till rättelse behörigen med härads insegel corroborera (styrka) och stadfästa. Denna tfestamentariska förordning blef nu således i protokollet införd och intecknad, vederbörande, där någon vara skulle, som häremot något kan hafva att anföra, dess laga talan intra fatalia förbehållen. Johan Frumerie, en son till kronobefallningsmannen, sedermera bor, mästaren i Nora Johan Frumerie († 1689) 1, blef sin svärfaders efterträdare i bergsfogdetjensten. Redan 1680 innehade sonen Fr. domareförordnande och han tjenstgjorde sedermera nästan oafbrutet under hela 1680-talet som lagförare i Nora och Lindes bergslager samt blef från 1684 jemväl stadsnotarie eller magistratssekreterare i Nora stad. Vid hammarting i Skärmarbo 1692 30/5 »publicerades den fullmakt, som stadsnotarien —— 1 Se »Noraskog» III: 354.