367 och deras rätta blandning vid blåsningarna», för att därigenom »bereda tillverkning af godt tackjern»1. För bergsfogden återstod utom tiondejernsuppbörden egentligen blott »bergslagens klenoder, de dyrbara skogarna». Härtill kunde ock läggas hans åklagarekall vid bergstingen, men detta var i regeln föga besvärligt eller omfattande. Vid 1781 års bergsting fick Norström i uppdrag att, tillika med sexman Erik Andersson i Skrekarhyttan, med vederbörande ägares begifvande, anställa besigtning öfver den tillgång af gröfre byggnadsvirke, som kunde förefinnas å Elfhytte hyttelags skogsmark, den enda trakt inom hela bergsfögderiet, där sådant virke då skulle vara att tillgå. Denna besigtning försiggick och förrättningsmännen ingåfvo till bergmästaren en förteckning på befintliga hammar- och hyttehjulstockar till ett antal af öfver 400 stycken, hvarjemte de kunde vitsorda att dessutom fanns »på Elfhytte skog god tillgång på grofva och mogna furuträd, som i anseende till dess krokuga växt och ojemnhet bäst passade till sågning af hjulplank och vasar vid grufvorna»2. Allt detta var på — then tiden. Tack vare den enskildes vinningslystnad och den hos vår tids bergsmän, som det synes, medfödda oförmägan att behålla sina ägodelar, vare sig af det ena eller andra slaget, äro Elfhyttemarkerna lika väl som många andra af de öfriga hyttelagens skogsmarker för närvarande i regeln så barskrapade, att de utgöra nära nog en skam för hela bergslagen. Norström tillvann sig stort förtroende både inom sitt fögderi och det samhälle (Nora stad) där han var boende. Han var sålunda ledamot af kyrkorådet och innehade äfven andra, mera tillfälliga kommunaluppdrag. Han hedrades jemväl med namn, heder och värdighet af vice advokatfiskal såsom ett erkännande af sina embetsmannaförtjenster. Efter en nära 34-årig bergsfogdeverksamhet begärde och erhöll han afsked 1814 5/12 med det intyg, »att han samma syssla till Bergskollegii fullkomliga nöje under en lång tjenstetid förestått och förvaltat samt på ett hedrande sätt sina åligganden uppfyllt». Kort härefter afled han på sjelfva nyårsdagen 1815. — Gift 1790 7/10 med Margareta Elisabet Bohman, i hennes 2:a gifte, f. i Vesterås 1757 24/3, † i Nora 1809 10/5 3; enka efter apotekaren Beter Christiansson, f. i Ystad 1757 13/11, † i Nora 1789, med hvilken hon hade blifvit gift i December 1783. Norström efterlemnade en enda dotter Kristina Johanna, som blef gift med hans efterträdare i bergsfogdesysslan Karl Magnus Victorin, f. 1776 28/11 å Qvarns bruk i Krigsbergs socken, Östergötland, son till brukspatronen Johan Karl Victorin i dennes första gifte med Kristina Bromander. Var extra hofrättsnotarie och vice häradshöfding då han 1805 26/2 utnämdes till borgmästare i Nora, i hvilken egenskap han 16/4 s. år installerades af landshöfdingen, hofmarskalken Salomon Löwensköld; stadens ombud vid konstitutionsriksdagen i Stockholm 1809 och valriksdagen i Örebro 1810; erhöll 1814 22/3 Bergskollegii förordnande att vikariera för sin svärfader, bergsfogden Norström, och 1 Jfr Mozælius, beskr. s. 79. 2 Jfr »om Noraskog» I: 146—148. 3 Hennes moder skeppareenkan Anna Arosin, f. i Vesterås 1727, inflyttade till Nora 1789 och afled där 1791.