394 ståendes af 12 skepp. tackjern med annat mera, af rätten efter bägge parternas begäran konfirmerad och bekräftad. Så knapphändig denna domboksanteckning än må vara, torde man dock däraf kunna draga den slutsats, att förlikningen afsåg en uppgörelse om Johan Franssons och hans samsyskons återstående mödernearf från Gamleviker, hvadan man ock torde kunna antaga att deras moder Emborg, Frans Torbjörnssons första hustru, stått i mycket nära slägtförhållande till förenämde Måns Olofsson, och sannolikt varit en syster till honom eller någondera af hans föräldrar. Utom det sålunda innestående arfvet i Gamleviker hade Johan med sina syskon af fadern erhållit såsom fastighetsmöderne en äng, antagligen den förut omtalade Brånsängen, uppskattad till ett värde af 15 skepp. tackjern, hvilken äng Johan skulle ha rätt att lösa till sitt hemman för nämda belopp, men då betalningen uteblef utverkade syskonen 1682 22/5 häradsrättens förbud mot ängens begagnande tills den blifvit betald. Detta åter hade till följd att Johan stämde syskonen på återvinning af »samma jord och äng till hemmanet» han innehade, emedan den enligt 1677 års plakat om skattskyldig jords delning blifvit därifrån olagligen afsöndrad. Visserligen dömde tingsrätten 1684 26/1 »Samma äng under sitt hemman igen», men det är föga sannolikt att han därigenom undgick att betala den en gång bestämda lösesumman för ängen. Vid grufting i Råskog 1679 5/2 blef han bötfälld till 40 mark för det han användt förbjuden malm till sin blåsning. I förargelsen häröfver minskade han sin tillverkning, så att vid ett följande grufting 1685 3/2 östra Skrekarhyttelaget »besvärade sig öfver Johan Fransson, som härtill ringa blåst och har ett helt hemman med god skog och godt utmål», men då berättade både sexmän och grannar att han åter vore betänkt att »mera bruk sig skaffa», hvarmed saken förföll. Redan vid nästa grufting 27/5 s. år förnyades dock klagomålen däröfver att, ehuru han hade godt hemman och bland den bästa skogen, han likväl gjorde ringa tionde o. s. v., hvarefter protokollet vidare förmäler: »och efter Johan Fransson är temligen motvillig och orolig, blef honom för denne gången allvarligen förmant (att) om han visar sig härefter orolig, skall han på tjenligt vis blifva afstraffad och förd till Örebro slott». Denna hotelse inverkade dock föga. Han hvarken ökade i nämnvärd grad sina blåsningar 1 eller afhöll sig från sina rättegångar. Han hade sålunda börjat tvista med sin gamle far om en skogsteg m. m., så att denne vid häradstinget 1690 19/3 erhöll förordnande på 2 nämdemän, hvilka skulle »besigtiga den gärdesgård och åverkan, som domaren väl:d Frans Torbjörnsson i Vikersgården klagar att hans son, Johan Fransson, hafver föröfvat uppå domarens hemman Råskogs †Ö Detta tvistemål fortgick under loppet af flera år. Vid häradstinget 1695 14/2 Uppviste Johan Fransson på Skrekarhyttan h:s nåde högvälborne hr baron, generalmajor och landshöfdingens order och befallning till vice härads- 1 Huruledes Johan Fransson omtalas i bergmästaren Sneckenbergs memorial till 1687 års bergslagskommission för sin sparda allmännings- eller ökenskog, kan ses i »Noraskogs arkiv» I: 594.