419 Frans, f. 1805 18/3. † s. år. Frans, f. 1806 10/6, † s. år. Stina Kajsa, f. 1807 21/12, † s. år. Kristina, f. 1809 5/2, † 1811. Frans, f. 1810 31/5, † 1817. Anna Stina, f. 1812 20/5, † 1817. Stina Katarina, f. 1820 25/6, † 1821. Tab. 36. Erik Ersson (se tab. 35), bergsman i Gamla Pershyttan, f. 1799 31/8, † vid nära 80 års ålder 1879 29/1. Han hedrades då af Nora tidning med följande minnesruna: »De mortuis nihil nisi bene» säger ett gammalt latinskt ordspråk, hvilket i öfversättning lyder: om de döda bör man icke tala annat än godt; men något annat finnes icke heller anledning att säga om den redbare danneman, hvars dödliga bortgång man i tidningens senaste nummer kunde läsa inom den betydelsefulla svarta ramen. Förre nämdemannen Erik Ersson äldre i Gamla Pershyttan var en af dessa icke synnerligen talrike män, som genom egen kraft och ihärdighet skapat sig en i viss mån betydelsefull ställning i sin hemort. Efter den gamla tidens sed uppfostrad endast till strängt arbete, var det först i sin mannaålders bästa kraft som Erik Ersson började tillvinna sig det allmänna förtroende, hvarmed god begåfning i förening med redbar och hederlig karakter förr eller senare omfattas. Under de laga skiften, som på 1830-talet öfvergick Gamla Pershytte och angränsande byar, tillegnade sig Erik Ersson en viss färdighet i praktiskt landtmäteri, hvilket hade till följd, att han sedermera ofta anlitades vid sådana förrättningar, där en sådan kunskap kom till nytta. Ganska många äro de smärre hemmansklyfningar eller »sämjedelningar», som han sålunda verkstälde och hvilka ännu i dag ligga till grund för enskildes äganderätt. Han tjenstgjorde därjemte ofta som god man vid officiella landtmäteriförrättningar, var länge ledamot af bergstingsrätten eller s. k. sexman 1, samt nämdeman i ortens häradsrätt2. Ledamot i Nora sockens brandstodskomité från dess stiftande år 1845, blef han några år senare dess ordförande, i hvilken egenskap han med nitisk pligttrogenhet fortsatte till och med år 1867, då han i följd af hög ålder afsade sig detta uppdrag och vid allmän kommunalstämma offentligen tackades för det sätt, hvarpå den ganska maktpåliggande befattningen af honom blifvit handhafd. Under sina verksamhetsår var Erik Ersson inom orten tillika den oftast anlitade boupptecknings- och arfskiftesförrättaren, så att vården af hans egna angelägenheter mången gång fick stå tillbaka för fullgörandet af alla de förtroenden, hvarmed han sålunda både enskildt och offentligt hedrades. Då han därjemte flera gånger drabbades af djupa familjesorger, var det icke så underligt, att han under de senare åren kände sina krafter svigta och började längta efter den ro, som endast grafven gifver. Minnet af hans lifsgerning skall dock länge lefva inom vår ort, måhända icke minst genom de ordstäf 1 Att detta är ett misstag framgår af hvad som i tab. 35 yttrats om faderns afskedstagande. Erik Ersson var erbjuden, men mottog ej förtroendet. 2 Detta uppdrag innehade han under åren 1837—1850.