30 Den vid tinget 1615 17/3 förda domboken innehåller, angående ett här ofvan relateradt mål, följande redogörelse: »Erik Nilsson, Nils Larssons son i Bälsjöbodar, hafver besufvit en piga vid namn Marit Jonsdotter, och han är en gifter karl och de äro både till tredje 1. Blefvo dömde ifrån lifvet, efter det 5:te kapitel uti högmålom. Och utaf höga öfverheten benådde till lifvet, och han skall böta osmundsjern 4 läster.» Vidare är antecknadt att »konungssaken» (konungens andel i böterna) 2 läster 8 fat eller 32 skepp. osmundsjern, tillfallit lagmannen Abraham Eriksson, naturligtvis af den anledning, att den dömdes fader var s. k. lagmansbergsman (jfr sid. 20)2. Af denna redogörelse framgår emellertid, att den dömde icke förmått prestera den förut stadgade »lagfästningen». Af domboken för 1615 1/6 inhemtas, att »Jöns Ersson på Ringshyttone hafver igentäpt allmänne vägen för sina grannar, och vill förmena dem lertägt; blef sagt, att han skall upprifva, och böta 3 mark». Vid följande ting 16/10 s. år förekom, att »Anders Lydikien, boendes vid Lindesås, klagar att Anders Bagge på Fogdhyttan hafver sagt god (d. v. s. gått i borgen) för Hans Olsson på Nor, för 2 fat 9 l:℔ osmundsjern; och efter han icke kunde neka till löftet, blef det sagt, att han skall betala». Af tingsprotokollet för 1616 13/5 inhemtas, att »Peder Andersson vid Kyrkebolet hafver slagit Tideman Svensson på Ringshyttone med en sten uti ögnebrynet, och Tideman hafver kastat honom med en sten i hufvudet; blefvo sakre till 6 mark». Vid tinget 2/12 s. år förekom, att »Joen Månsson på Fogdehyttan hafver slagit sin grannhustru Elin Krotta två blånader, hvarföre han blef saker till 6 mark». Af domboken för 1617 16/5 inhemtas, att »Anders Frijs och Valerian, två landsknektar, hafva brutit sig in uti Nils Larssons bod i Bälsjöbodar, och tagit där ut 1 l:℔ 12 mg osmundsjern och en byggningsyxe, och burit jernet upp till Nils Hanssons (grannen?) och köpt sig tre kannor öl, och tagit sedan en skyryxe ifrån Nils Hansson. Uppsatt tills de komma tillstädes». Knektarne torde antagligen hafva hållit sig undan, emedan denna sak omtalas icke vidare i domböckerna. Ett par år därefter, eller vid tinget 1619 31/8 finner man dock, att »Anders Frijs, en landsknekt, hafver uti sin öfverdådighet om en lögerdag, när som marknad stod, huggit tre vestgötehästar med en värja uppå gatan; han hafver ock tillförene stuckit en dagekarl, vid namn Johan Blink, med sin värja; desslikes hafver han ock slagit Oluf Olsson i Djupedal, till Lasse Nilssons vid Kyrkebolet, med värjan utöfver hufvudet, så att doppskon flög utaf, och sedan huggit honom. Blef för alla dessa gerningarna skonter med 40 mark, efter han är en fattig krigsman, och utlofvade att han aldrig skulle göra så mera». Häraf framgår med önskvärd tydlighet att det var förenadt med ganska obetydlig risk att i forna tider uppträda som slagskämpe. Det var först då den öfverfallne blef ihjälslagen som straffpåföljden blef strängare. 1 Att »de äro båda till tredje» torde få anses betyda, att parterna voro slägt i 3:dje led, således tremänningar. 2 Vid tinget 1616 13/5 intygade domare och nämnd, att »herr Abraham Eriksson låter uppbära utaf lagmansbergsmännerna alla rättigheter, och de göra icke till det ringaste ut till K. M:ts behof, där på hans herradöme(!) hafver K. M:ts bref».