48 och 11 skeppund jern af medelmåttig malm; däremot de svenska allenast blåsa i 3, 6 eller högst 8 veckors tid af en ställning, och icke mer än 3, 4, 6 och högst till 7 skeppund jern om dygnet bekomma kunna». (Jfr sid. 17 här ofvan.) — För att afhjelpa dessa missförhållanden stadgades nu bland annat, att bergsmännen skulle beflita sig att förskaffa sådana blåsbälgar, som i bredd, höjd och längd voro de främmandes likformige, »på det genom elak blåsning både malm och kol icke skulle uppbrinna och förderfvas»; att bergsmännen skulle hålla sina barn och andra svenska män till att tillbörligen lära sig yrket »efter de främmandes vis»; att bergmästaren skulle noga tillse att endast väl utlärda masmästare anstäldes vid hyttorna; han skulle ock »förafskeda med bergsmännen huru stor blåsbälgen skulle vara», att masugnar »bygdes med sin höjd och bredd eller xund midt uti», som de med rätta borde o. s. v. Vidare föreskrefs, att »masmästare för hvarje 7 dygn han arbetade, skulle bekomma till lön och kost 6 daler silfvermynt; en uppsättare desslikes för hvarje 7 dygn 3 daler smt; en hyttedräng i lika måätto för hvarje 7 dygn 3 daler smt, och den, som bokade malmen, skulle för hvarje 3 tunnor malm som uppmättes, bekomma 10 öre, dock skulle han därjemte för samma lön vara pligtig att uppbära kol med uppsättaren uti masugnen». Den som bröt häremot och fordrade mera i lön skulle böta en tredjedel af lönen till tveskiftes mellan kyrkan och hospitalet (fattigvården). »Sist efter man spörjer uti bergslagen gemenligen plägar ske, att bergsmännen bära elaka kol uti masugnarne, och lika så mycken malm på onda kol som goda insättes, hvarigenom förorsakas, att mången blåsning blifver förderfvad, och således den, som hafver god redskap (= godt rede) att bära i masugnen, måste ofta för hans skull, som hafver elak och oduglig, lida skada. Hvarföre på det att sådant härefter må varda förhindradt, så skall masmästaren och uppsättaren vara pligtige flitig uppsigt hafva, att härmed rättrådeligen må umgås, och att masmästaren allena regerar blåsverket, och icke häruti regulerar sig efter bergsmannen, utan tillser att blåsningen blifver rättrådigt och med flit aktad: hvar annorledes sker, och igenom hans försummelse någon skada förorsakas, då skall han vara förtänkt till att svara, och uppfylla bergsmannen sin bevisliga skada igen.» Såsom varande nära nog den äldsta lagstiftningen i berörda hänseende, kan det måhända icke skada att erinra om dessa förhållanden och huruledes man för 250 år sedan sökte förkofra och utveckla tackjernstillverkningen. Innehållet af vissa gruftingsresolutioner, som i det följande meddelas, torde härigenom framstå i mera klar belysning. 10. 1656 års bergverksrelation. Under bergmästaren Sten Anderssons tjenstetid afgafs äfven en senare »relation på alla grufvor» m. m. inom Nora socken. Denna är i åtskilliga afseenden mera fullständig än den förut omförmälda af 1638. Relationen saknar underskrift, men af Bergskollegii registratur kan inhemtas att Sten Andersson, i skrifvelse dat. Stockholm 1656 16/4, blifvit förelagd, att »till nästa session inleverera en viss specifikation på alla bergverk i