113 vilja i stället utvidga torget och så mycket borttaga af den höga varphopen, så blifver det dem efterlåtet, då ock torget kan därigenom förvidgas, som så mycket väl behöfves. De, som restera med dagsverken på stockedragning till förb:de grufvor, skola dem innan andetiden är förbi uppfylla, så framt de vilja undvika den plikt vid nästa grufveting, som 7:de punkten i bergsordningen omfattar; som ock skall till brytningsdagsverken af ingen skickas till grufvan någon med mindre han icke är manför och i mantalslängden (uppförd) och kan tillfyllest göra; kommer någon, som är ogiltig, skall grufvefogden strax den tillbakaskicka, och han ändå uppfylla ånyo dagsverket, jemte 20 m℔ smt plikt för första och andra gången, men tredje resan skall han mista grufvedelen. Virket till de vindhoar, som grufvelaget böra skaffa till Lämåsegrufvan, skall högst innan 14 dagar framföras, och det så framt de fören:de plikt undvika vilja. — — — Protokollet är försedt med denna underskrift: »Actum ut supra Nils Norman.» Den i det föregående åberopade 7:de § i 1649 års jernbergsordning lyder sålunda: Medan ock ofta händer, när en eller flere rotar blifva tillsagde att komma till grufvearbete, att hela roten då måste för en eller två personers skull, som icke framkomma, låta arbetet nederligga, för de andras uteblifvande och försummelse skull: hvarföre där det är i vattubärningen, jorderymningen eller annat grufvearbete, som icke malmbrytningen angår: så skall den samme som icke kommer tillstädes, böta 20 mark penningar och sedan där ofvan uppå betala dem, som arbetet för honom i hans frånvaro gjort hafva, efter som bergmästaren, grufvefogden och sexmännen kunna lägga dem emellan; blifver ock så flere i roten borta, så att de som framkomma icke förmå göra den rotens arbete, utan måste fåfänga gå där ifrån, de samma gälde roten, så väl som hela grufvelaget skadan åter, och deras anpart i malmen tages till grufvones byggning, och böte icke dess mindre där ofvan uppå, som näst förr är sagdt. Det anförda kan gifva en föreställning om de regler och bestämmelser, som voro gällande för den tidens grufdelägare. Att desamma noggrannt tillämpades, vittnar protokollen. För nutidens ögon kan det synas underligt, att bergsmän från Pershyttan, med rikliga malmtillgångar hemma vid gårdarna, skaffade sig anådelar i aflägset belägna grufvor af nästan alldeles enahanda art, som de sjelfva redan innehade eller bort innehafva, men — vinstbegäret torde ha varit en verkande kraft till detta egendomliga förhållande. Emellertid framgår ganska tydligt af det sist anförda protokollet, att den »ymniga Guds völsignelse af malm», som nu fanns i Lämåsen, togs i anspråk vid rätt många hyttor inom bergslagen. Detta förhållande hade till följd, att »samtlige Pershytte, Åsbo och Lämåse grufvelager» under de följande åren, t. o. m. 1703, bildade ett gemensamt tingslag, hvars grufting omvexlande höllos dels vid Elfvestorp — i dåvarande bergsfogden Frumeries hemvist — och dels vid Södra Ås eller i Nora stad. Undantag i vissa fall kunde dock förekomma. Sålunda »aflade Lämåsegruffogden. Nils Ersson gruffogdeeden med hand å bok» på det grufting, Noraskogs arkiv. 1vV. 8