115 Lämåsegrufvorna, som äro 1/2 fjerdingsväg därifrån belägna; och som af gamle mäns bekännelse spordes, att hafva god seg malmart uti sig, nästan af samma slag som vid Pershyttegrufvorna finnes; och som de första och andra uppbudet ej stort därom skötte, instämde jag alla omliggande hyttelager till bergstinget, då jag dem förestälde att de njuta bergslags frihet och likväl litet eller intet blåsa, hafvandes nog skog till grufvearbetet, och de som intet hafva kunna få till hjelp af den mognaste Gyttorpsskogen, hvilken K. M:t till grufveskog beviljat: ty antogos nu 30 delar i nedre Lämåsegrufvan, hvilka sattes i rotar, och sedan de begynt arbeta och stalpet uppfordrat, kommo de på malm, som ser mycket väl ut, af hvilken den öfre grufvan nu så öfverflödar, att icke allenast omliggande bergsmän hafva nog, utan ock andra blifva hulpne härefter; och är malmen så lösbruten att icke 1/4-del så mycket ved behöfves att eldlägga med som vid Pershyttan. De lysande utsigterna synas dock snart hafva reducerats ganska väsentligt; åtminstone är tonen helt annan i följande årens relationer, i hvilka fältet beskrifves sålunda: 1691. Stora Lämåsegrufvan arbetas i år af 19 delar; är så vattusigtig att den i Augusti ej var uttömd, dock hafva de funnit i östra gafveln vid (pass) 4 famnars malm, jemväl malmpallen i norra ändan så lång och öfver 1 famn bred, hvarigenom de uppfordrat goda malmhopar, ehuruväl den är mager och torr, kan allena gå(?), och gifver godt segt jern då han blir blandad med flytande sten. Lilla Lämåsegrufvan arbetas af 9 bergsmän och delar; malmen är af samma art som i den stora; hafva i tid uttömt vattnet och uppfordrat en god ymnighet malm. 1692. Lämåse grufvor äro bägge i år af sina bergsmän intet brukade, emedan där finnes väl mycken malm, men så mager att han utan tillsättning ej brukas kan, hvarföre de nu upptagit Långbans-grufvan, som kan ses af samma grufvas relation. Af en »relation öfver Långbans grufva af Erik Sneckenberg år 1692» kan inhemtas: Långbans grufva belägen något ifrån Lämåsegrufvorna, är i år upptagen af bergsmän uti sistnämda grufva, och förspörjes att hon legat 30 år öde, och hafva de nu kommit till bottnen och finna vara sådan malmart som är tjenlig till blandning med Lämåsegrufvorna, och således om denne håller sig på djupet kunna dessa bägge malmslag blåsas. Denna Långbans grufva, som antagligen varit belägen söder om Lämåsen, och nordvest från Holstaberget, finnes sedermera icke vidare omtalad. Någon brytvärd malm torde icke hafva funnits. Långbansgrufvan var sannolikt blott en af dessa mycket vanliga små körtelmalmer, på hvilka en förhoppningsfull grufbrytares luftslott städse ramlat både i forna dagar och i — nutiden. Antagligen motsvaras denna grufva af samma Långebro-grufva, som finnes omtalad i 1637 års relation (sid. 38) här ofvan. — Angående Lämåsen däremot, som under åren 1693—1695 icke särskildt omtalas i bergmästarens embetsberättelser (= relationer), inhemtas af Pershytte-relationen för 1693, att 1 Nämligen från Ringshytte masugn. Till Pershyttan är afståndet — öfver Åsbosjön — omkring 3 4/2 »fjerdingsväg». .