160 garna, där de kunde bygga och sig nedsätta, hvartill lägenheter nog kunde finnas, »eftersom marken är full med strömmar och malmberg, så ock rik af skogar». Landshöfdingen skulle äfven »utse några tjenliga platser, helst där sjöar funnos och man med båtar kunde framkomma, hvarest han i förstone kunde låta bygga kapeller och därigenom draga bergsmansbarnen och flera andra till skogs, att sig där husligen nedsätta, på det marken, som här till dags är endels för den orsak blifven obygd, att man under de gamla hyttorna hafver tillvällat sig några mil i skogarna, genom sådant medel må kunna blifva bygd och uppodlad; såsom ock efter lägenheten låta rödja vägar och bygga broar, så att folket kan bekvämligen resa af och an så till kyrkorna som bruken». Följderna af dessa föreskrifter visade sig ganska snart: kapellkyrkor bygdes i Hällefors 1645, i Hjulsjö 1647 samt ungefär samtidigt i Bjurkärn, Lungsund och Gåsborn. Nya bruk anlades jemväl flerestädes i de norra orterna, och de nuvarande allmänna landsvägarna dels från Kils kyrka till Nora och vidare förbi Gyttorp och Stadra 1 till Grythyttan och Hällefors, dels ock från Hällefors förbi Hjulsjö till Nya Kopparberget, utom åtskilliga andra, räkna sin tillkomst från denna tid. Andamålet med den inskränkning i hemmansklyfningen, hvilken sålunda föreskrefs, synes hafva varit tvåfaldigt: dels omsorg om hufvudgårdens och därmed familjens fortfarande sjelfbestånd, och dels kultivering af ödebygder genom anläggande af nya hemman och gårdar. Det senare skedde ock i ganska stor utsträckning, hvarom det icke obetydliga antalet af s. k. ny- och stadgehemman inom Örebro läns norra bergslager, hvilka hemman räkna sin tillkomst från 1600-talet, lemnar ett talande vittnesbörd. I förra hänseendet torde ock de många familje- och slägthemman, hvilka funnits kvar ända till våra dagar, men som numera af vinstbegär eller andra anledningar öfvergått till en — handelsvara, bära vittne därom, att metoden icke var helt och hållet förkastlig. Häradsrätterna inom dessa trakter medgåfvo icke heller gerna uppbud och fasta å klufna hemmanslotter, därest icke nämden kunde vitsorda att sökanden af lagfart till en mindre hemmanslott därå kunde vinna sin bergning eller blifva »besuten». På sätt förut (sid. 154) blifvit angifvet, voro bergsmännen, jemlikt k. resol. 1664 15/11, förbjudna att sälja skog och kol till hamrarna i bergslagen, likasom borgare, hammarpatroner och bruksförvaltare icke heller fingo härstädes uppköpa under sina bruk bergsmanshemman, tägter och skogar, emedan hyttorna därigenom blefvo öde och nederlagde. Till förekommande häraf ville K. M:t äfven allvarligen hafva förbjudit, att iuntet sådant köp skulle få upprättas utan Bergskollegii tillstånd, hvarjemte domhafvande förmantes att icke konfirmera dylika köp och gifva fasta därå, »med mindre det vare ogilt». Icke desto mindre fortsattes dylika förbjudna egendomsaffärer. Bergskollegiet sökte därför ånyo att stäfja desamma och utfardade af sådan anledning den här ofvan (sid. 120) omförmälda resolutionen 1682 1/2, hvars 4:de punkt är till sitt innehåll så pass märklig, att den förtjenar återgifvas i sin helhet, så lydande: Såsom åtskilliga bruksförvaltare skola sig tillhandlat bergsmanshemman, hvarigenom några hyttor af skogslösa afstannade merendels ödeligga, efter- 1 Där den förste nybyggaren nedsatte sig 1646.