192 bem:te ryss låtit köra ved vester om staden, och den senare för skogens bortsäljande ifrån bergsmanshemmanet Ringshyttan. Såsom hustru Anna Knutsdotter i dessa dagar med döden är afgången, så kan hvad henne beträffar, det målet ej upptagas. Arrendatoren Lindqvist förklarar sig, att dess svägerska, hustru Anna Knutsdotter, hos honom legat illa sjuk, som ock sedermera hos honom igenom döden är afgången, då hon intet haft någon ved till sin värma, utan begärdt af dess syster Lindqvists hustru, att hon skulle få läna dess häst, att köra till Ringshyttan efter ett lass ved, det hon i dess mans Lindqvists frånvaro henne beviljat, och menar Lindqvist att han således är i detta mål utan skuld. Ryssen Johan Simonsson är frånvarande. I anseende till ofvannämda skäl och omständigheter, vill hr öfverjägmästaren i detta mål sin talan eftergifva, hvarvid grufvetingsrätten äfven lät bero. Följande rättegångsdag (1716 15/5) Karade öfverjägmästaren välb. hr Jakob Åkerhielm till bergsmannen Sven Erlandsson på Ringshyttan för olofligt svedjande på sal. rådman Rings enkas skog. Sven Erlandsson tillstår att han svedt detta fallet förlidet år, jemväl att ingen af kronones betjente eller sexmännen detta fallänne besigtigat, förr än han det svedde, uppvisandes dock hustru Anna Hellstroms sedel af d. 5 Oktober 1711, därutinnan hon tillåter honom att för undfången malm afhugga denna skogstrakt, som nu angifves vara svedder. Resolutio. Såsom bergsmannen Sven Erlandsson på Ringshyttan finnes med svedjefall hafva öfverträdt K. M:ts skogsordning jemte andra affattade resolutioner, olofligt svedjande angående; alltså pröfvar grufvetingsrätten för skäligt att göra honom förlustig af dess arbete och säden, så ock bötar han 40 m†℔ smt. 1 Hvem som skulle åtnjuta detta »arbete och säden», nämnes dock icke. Sannolikt bade Sven Erflandsson förstått att tillgodose sig sjelf i detta hänseende, till och med innan målet härom blef instämdt. Emellertid dröjde det endast några få veckor innan han blef ägare till den kort förut aflidna Enkans egendom i Ringshyttan, hvilken sannolikt icke ansågs mera värd än den ganska betydliga fordran på 160 skeppund tackjern, som Sven Erlandsson låtit infteckna i densamma. Enligt den härom upprättade afhandlingen, dat. 1716 4/7, hade han förbundit sig »att afbörda hemmanet dess gäld och skuld». Huru stor denna i sin helhet varit känner man icke, då någon handling därom ej återfunnits; men det torde böra erinras att ingen bördestalan mot köpet framstäldes, hvilket förhållande synes vara ett tillförlitligt bevis därom att egendomen af köparen blef betald till fulla värdet. Aldeles fri från »efterkraf» blef ej den nye ägaren. Vid ett följande häradsting i Nora yrkade nämligen Johan Olofsson Rings arfvingar från dennes första gifte att återfå sin aflidne faders egendom i Ringshyttan, men käromalet ogillades på grunder, som finnas angifna i följande utdrag af domboken 1717 3/5: S. d. Karade hattstofferaregesällen Olof Johansson Ring så å egna som sin frånvarande broder Anders Johansson Rings och sin svåger, borgaren i Örebro Gabriel Erssons vägnar till bergsmannen Sven Erlandsson i Ringshyttan, påståendes att af honom återfå det halfva hemmanet i Ringshyttan,