257 stycke ifrån botten vorden förrättad med handspel och därifrån sedan igenom en kran, som bygdes nästlidne våras; men vattnet har man afhållit med handpumpar, som likväl faller grufveintressenterne nog besvärligt. I en relation, afgifven och afsedd för Bergskollegii embetsberättelse till Rikets ständer, samt af bergmästaren Tuhnberg undertecknad 1746 9/1, heter det bland annat: År 1741 den 9 November utgaf jag mutsedel för bergs- och sexmannen Erik Ersson uti Blexberg och för grufvefogden Olof Nilsson vid Nyberg i Nora socken, såsom uppfinnare, uppå ett jernmalmstreck, Långgrufvan kalladt, ett litet stycke vester ifrån Björkegrufvan vid Nyberget belägit. Denne grufvan hafver i förstone blifvit drifven på 19 hela delar; men nästlidet år 1745 allenast på 10 1/2 del, och är nu 8 famnar djup. Malmen, som går på sned åt norden och är uti öster och vester 8 famnar lång samt bredvid vestra gafveln 1/2 famn, men åt den östra allenast 1/3 famn, är nog rik, men vill stödja sig mycket på rödbräcka, dock nu börjat något bättra sig på djupet och för öfrigt så beskaffad, att den igenom flera eldar och starkare rostning kan brukas till en tredjedel emot torr malm. Däremot får man ingenting veta om de föregående årens malmuppfordringar m. m. hvarken i denna nyupptagna Långgrufva eller i den samtidigt bearbetade Åsagrufvan. Dessa brister i de för öfrigt ganska utförliga relationerna kan visserligen vara att beklaga, men å andra sidan är icke heller nutidens intresse för äldre tiders grufarbeten af den art, att dylika brister eller luckor i historien betyda särdeles mycket. Vid Nora bergslags allmänna bergsting i Nora stad 1745 12/3 »fanns nödigt att följande publikation borde ske»: Alldenstund bergstingsrätten har kommit i erfarenhet, att en del utaf den de förra åren utur den så kallade Långgrufvan vid Nyberget uppbrutne malmen skall vara så illa sofrad eller skrädd, att den vid en eller annan hytta skall förorsakat något fel uti tackjernstillverkningen, och åtskilliga af de närvarande bergsmännen därhos befarade, att en sådan malm äfven vid andra hyttor här i bergslagen torde inblandas, där icke sådant i tid förekommes; alltså fann bergstingsrätten sig föranlåten att härigenom utsätta ett vite af 20 daler smt, hvartill, utom böter efter lag, icke allenast grufvefogden, om han den oartade och med kies behäftade malmen icke väl låter skräda och skilja ifrån det bättre slaget, utan ock både masmästare, uppsättare och bergsmännen sjelfva, hvar för sig skola vara förfallne, om de äro orsaken till en slik itla sofrad malms ibärande uti masugnen, och det så ofta de lagligen kunna öfvertygas hafva brutit häremot: blifvandes samtelige uti denna Långgrufvan delägande bergsmän, jemte andra, som af samma malm sig något kunna tillhandla, medelst detta, vid förberörde vite, jemväl allvarligen antydt, att hädanefter för sig sjelf rosta den malm, som utur denna grufvan vunnen är, och den icke med annan jernmalm i rostarne sammanblanda, emedan den vill något stöda på rödbräcka, fast icke till skada, när man med sofrandet, rostandet och uppsättandet däraf noga, varsamt och försigtigt umgår; hvilket bergstingsrättens förbud, till vederbörandes efterrättelse, behörigen kungöras bör. Ett par år härefter (1747 22/12) afgaf bergmästaren Tuhnberg en ny embetsrelation af stort intresse angående ifrågavarande gruffält. Noraskogs arkiv. 1v. 17