378 efter utsyning får på Sven Erlandssons skog hugga ett tjog godt timmer, som till byggnad är dugligt, hvaremot åter Anders Velamsson åtog sig att sjelf bortflytta på nya tomten alla de öfriga husen innan 1765 års slut och likaledes kålgårdarne, en hvardera året, och skulle Anders Velamsson stå fritt att medan dess stuga flyttas få bo uti Sven Erlandssons brygghus; låtande bägge parterne de öfriga stämningspunkterna falla. Och som parterne denna för dem upplästa förening erkände och om stadfästelse anhöllo, lät häradsrätten därvid bero och förblifva. Sven Erlandsson -underlät icke heller att stundom framställa sådana ersättningsyrkanden, där man tycker sig finna att snikenheten ville göra sig ganska tydligt gällande. Sålunda kan inhemtas att vid bergstinget 1764 14/5 (§ 136) Kärade efter utverkad stämning sexmannen välförståndige Sven Erlandsson vid Bälsjöbodar till torparen unga Per Andersson och hans svåger Anders Larsson vid Holmshyttan, med påstående af laga plikt och vitesböter för den åverkan de på hans hemmans skog vid Holmshyttan skola föröfvat, vestan för den så kallade Dagmossen, medelst qvarnstensbrytning, och att de för sådane där tagne och sedan försålde 6 st. stenar måtte betala honom hälften af värdet samt ersätta rättegångskostnaden. Unga Per Andersson infann sig sjelf och efter fullmakt för dess svåger Anders Larsson, samt utnämde inför protokollet sig till biträde handelsmannen i Nora hr Jonas Adolf Nordling. Hvarefter Sven Erlandsson yrkade dess i stämningen gjorde påstående, och ville med vittnen visa till hvad pris svaranden försålt de brutna qvarnstenarne, i fall han det ej sjelf vidgick. Herr Nordling nekade icke att dess hufvudman brutit de omförmälte qvarnstenarne, men föregaf därjämte att sådant skall skett med kärandens samtycke, och att de om den skog, som genom stenbrottet kunde skadas, så varit ense, att svaranden skulle ersätta Sven Erlandsson densamma med 12 öre kpmt för de större och 6 öre d:o för de mindre träden; viljandes för öfrigt icke heller vägra att bestå käranden någon liten och skälig jordägarelega för stenbrottet, eller ock att däruti till arbete och förtjenst för hälften få deltaga, men att gifva honom hälften af betalningen för stenarne, det trodde hr Nordling vara det oskäligaste som kunde begäras, sedan dess hufvudman därpå nedlagt arbete och kostnad. Sven Erlandsson kunde icke frångå att han lemnat svaranden frihet till qvarnstenarnes brytande, och äfven att han om den skog, som därigenom kunde skadas, haft sådan öfverenskommelse som här förut anfördt finnes, men ville eftergifva sitt påstående om ersättning för skogen, allenast han finge hälften af betalningen för qvarnstenarne. Utslag. Som sexmannen Sven Erlandsson erkänt sig hafva lemnat torparen unga Per Andersson lof till qvarnstenarnes brytande å dess mark; alltså kan påstådde plikten för åverkan här icke hafva rum, och emedan det jemväl af honom är obilligt att för jordägarerätten påstå hälften af det värdet, hvartill de af Per Andersson förarbetade qvarnstenar blifvit försålde: ty kan ock rätten icke heller dess påstående i den delen bifalla, utan kommer Sven Erlandsson, så vida han i detta stenbrott ej sjelf vill deltaga, att för de af Per Andersson redan uppbrutne qvarnstenar, så väl som dem han härefter brytandes varder, att nöjas med en billig betalning, den rätten pröfvar skäligt