Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
fanns: te, ägg och det vanliga sura brödet, som vi dock ej
mer vågade oss på. Yid handelsfaktoriet nere vid Vyscherka
träffade vi följande dag Trafim, syrjanerna och Wassilij. När
vi kommo dit, sutto de alla vid ett stort bord med en samovar
och präktiga brödbullar omkring sig. De höggo in som vilda
djur på maten, visade sina hvita tänder och sade förtjust
skrattande: hljeba jestj (det finns bröd!). Ja, nu fingo de
ändtligen sitt kära bröd, de stackarena, som svultit i tre dygn
och liksom vi haft just ingenting att’ äta, just ingen hvila
men däremot så mycket mera möda under den 13 dagar långa
färden genom stora öde urskogen.
Och nu voro vi alla lyckligt räddade, hvilket var mer
än löjtnanten och jag innerst inne vågat tro någonsin skulle
blifva fallet.
Vinterkväll i Torne.
Det var tjugonde dagen det snöade — sedan fortsatte
det i ännu tjugu. Gubben Bore hade slagit ett rekord: ingen
människa kunde minnas så mycket snö på en gång. I skogen
bredde sig det hvita täcket ett par alnar djupt, dolde timmer-
bråtar och stormvräkta träd; långs landsvägen reste sig plog-
karmen så hög, att man kände sig som en råtta i ett dike
eller något ännu mindre. Hästarna sleto ondt med besked,
fingo beständigt gå upp nyspår. Snön bräckte under medarna,
det var som att åka öfver bolstrar och madrassar. Mestadels
gick det fot för fot, och ändå lackade svetten af de arma
djuren. Svårt var det att vara resenär, men det var alldeles
säkert värre att vara häst! Emellertid står en finnkamp ut
med bra mycket, innan han ger sig. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
