Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NJ
162
elände, kanske herrarne säga att jag mördat stackaren.» Hon
ryste till och tyckte att snön på strumporna isade ända in på
benet. Åkte i ängslig bidan fram och tillbaka på skidorna,
som gingo trögt i det erbarmliga föret. Men en storartad
upptäckt var och förblef det i alla fall - tänk hvad hela
byn och trakten nu skulle tala vidt och bredt om henne, Liisa
Marja Pekkanpää Rantatalo. Jo, jag tackar jag — och be-
låtenheten kittlade henne i munvinkeln.
Men Herre Jesus Kristus ett sådant väder! Hvad tjänade
det till? — ingen hade ju nytta eller glädje af det. Yar det
för våra synders skull eller var det kanske tomtormen —?
På älfven stod snöyran som en strid skur, och mellan går-
darna i den långsträckta byn svepte hon kring knutarna och
riste i brunnsstängerna. Liisa kunde ej minnas en vinter med
så mycket snö och ett sådant ihållande vildväder. Alla gärdes-
gårdar voro öfversnöade, somliga hus nästan begrafna i drifvor
med torn och bågnande branter, vägarna beständigt otillräck-
ligt plogade, så att den resande fick köra upp nyspår och
färdas som öfver en enda evighetslång bolster. Yärst var
det när man mötte någon och måste väja åt sidan — då togo
hästarne några förtviflade språng upp i hvar sin drifva, där
de ibland fastnade, medan den resande hängde i plogkarmen
eller hans släde välte omkull. Ett riktigt vargaväder och
sannerligen ett syndastraff att behöfva ligga på färdvägar.
Tyst, bjällerklang — Liisa spetsade sina små ekorröron
under hucklet. Mycket riktigt, borta i vägkröken kommo
länsmannen och fjärdingskarlen åkande efter den bläsiga Onni,
båda klädda i vargskinnspälsar, och allvarsamma, allvarsamma
du min store liksom nattvardsgäster. Liisa sällade sig till
dem, gjorde sig så liten och osynlig som möjligt inför herrarne
samt rände efter rislan. »Här är det», sade hon efter en
dryg stunds resa. Herrarne klefvo ur, stego på skidor och
gingo i Liisas spår upp mot skogen. Där låg en hälft öfver-
snöad varelse invid en timmertall, en död karl med skinn-
cm i 9 10 11 12 13 14 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
