Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
listat ut att du är odödlig liksom Gud, min farbror. Men
min far lärde mig en konst som kommer Guds alla konster
på skam. Jag skall bara märka dig, lilla vän!» Och Döden
ristade med skäran ett kors öfver mannens hjärta.
En tid därefter kom Döden händelsevis vandrande där
förbi. Då låg mannen död under vårdträdet. Ristningen
ofvan mannens hjärta var en blodruna, som frätt sig ner
genom köttet och genomborrat väggarne till hjärtekammaren
som med fina nålsting. Karlen hade sakta förblödt. Folk
hade hållit honom för själfspffling — det såg man af de torr-
kvistar, som kastats öfver liket. Då skrattade Döden, hårdt,
klanglöst. »Så där går det när man är morsk och inte vill
låta gammalt folk råda», sade han. Och så bröt också han
en kvist — men en frisk grankvist — och lade den med ett
ironiskt småleende som en hand med ett krucifix öfver den
döde mannens stelnade hjärta, ofvan hvilket såret efter skäran
ännu lyste blodrödt.
Norrsken.
Till skogs jag gick,
gick till vildpark ut,
trollgrenen att taga,
trollgrenen jag tog.
Edda Skirn: XXXII.
Solen gick ner och färgade skogen rödviolett, ljusblå,
svartblå, till sist svartgrön. Snön lyste nu upp det sofvande
landskapet, och den stjärngnistrande himmeln. Denna ljusnade
efter hand, hvita dunster började vaja öfver den kornblå
I nordanland.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
