Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
tömmen och ntan svårighet lät fånga sig på betesmarkerna;
de visade henne huru hon skulle färdas på skarhöljda fjäll-
vidden, huru hon bäst skulle reda sig i sluttningarne, lärde
henne att stå på knä och stå upprätt i pulkan, medan renen
trafvade på frusna Pasvigälfven eller i djupa furuskogen.
Feodor var förtjust i Nassja. Och de båda i hvarann.
Hennes blida väsen och finlemmade gestalt sysselsatte honom
i vaka och dröm. Hans styrka och manhaftighet hade fäst
henne vid honom. Emellertid en stark och behärskad gosse,
som tappert låg ute och slet i fisket på murmanska ishafs-
kusten, medan Nassja var behjälplig att sköta renarne, styrde
och ställde hemma samt med fromt hjärta bad till helgonen
inne i pogostens kapell. När han kom hem, hade han alltid
med sig någon liten present: en af hvalrosstand snidad knif
eller en hornsked af någon vildren, han med sin säkra lod-
bössa skjutit på Petschingadunder. Gällde det någon körtur,
var det Feodor som omsorgsfullt selade renen och tog reda
på om vargar synts till i trakten — var sådant händelsen,
visste han alltid att ställa om ressällskap åt sin hjärtans tös.’
Ty han var kär med själ och lekamen, pojken! Bra såg han
ut och skötsam var han: lång, rank friluftsgosse och flitig
som ett bi. Vida vägar hade han färdats — en gång långs
kusten af Hvita hafvet och fram till Archangelsk — och hade
reda på åtskilligt mer än andra. Höll sig karsk och stram,
lappadel. Troligen skulle Gregorij välvilligt mottaga hans
giljareord och gifva honom mågplatsen kring dåmens härd.
Nu i tidig vår skulle Feodor ut på fisket igen och hade
nyss tagit afsked af Nassja. Allvarligt hade han tryckt
hennes hand och innerligt nämnt henne vid alla smeknamnen.
Fick han så af henne en gammal, genomborrad björntand —
hennes farfars första björn — att till skydd och hågkomst
beständigt bäras i sensnodd. Och till gengåfva förärade han
henne en åldrig bild af drifvet och förgylldt silfver, där man
sag den krönta ärkeängeln Mikael med vågigt svärd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
