Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
på tå som hos en skendöd inom kärlväggarna, där vårsaf-
ningen dragit fram under doft från stam och barr. Snart
blef det vinter, lång höglandsvinter, tjärnen skulle botten-
frysa, träsket bottenfrysa, skogen stå med snö öfver gren-
och kvistverk och kalla norrskenseldar flämta öfver sofvande
marker.
Gåsungarna stego eftersinnande på nybyggarens frusna
tegar, huttrande af köld och voro inte alls glada till mods.
Något de ej kunde förstå arbetade doft inom dem — var
det något behof utöfver grynet och sådorna i masurkoppen
som ville blifva tillgodosedt, var det väl längtan efter något
de ej funno klarhet i eller uttryck åt? Inte kunde det ju
bara vara saknaden efter mjölken, som katten i regel drack
ur för dem, om de ej passade på! Dagarna skredo en efter
annan — hur skulle allt det här egentligen sluta? De hu-
kade sig ner i en plogfåra och funderade som förr med blink-
hinnans sida dragen öfver ögat. Det gick bäst att tänka
när den yttre världen var utestängd och man afsöndrat sig
i ensamhet, medvetet gått in i afskildheten.
Men plötsligt spratt den ena af dem till, och så den
andra. Hvad kom där för en skallande klang ur luften —
men så lyssna då! Med okuflig styrka bröt det fram inom
gasungarna att nu voro töcknen remnade och deras dunkla
gata tydd. Fränderna från vårdagar och högsommartid drogo
i stolt fylkingsskara fram i den frostklara dagern — hur de
ropa och kalla och mana! TJpp till färd och följe, pockade
det inom gåsungarna — här gällde ej eftertanke om kosa
och mål. Med starka vingslag klöfvo de snart luften och
förenade sig skriande med fågelflocken, som i bestämd tåg-
ordning styrde åt söder.
»Nu tog naturen ut sin rätt», menade nybyggarhustrun,
som från fähustrappan åsett uppträdet. »Jag kunde väl tro
jag» klagade hon, »att vi ej skulle få behålla kräken öfver
vintern, när jag var dum nog att ej klippa vingarna på dem!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
