Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Daniel Amadeus Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33 Per Daniel Amadeus Atterbom.
Bäst jag nu bestyrde tvenne palmers bröllopp
med hvarann,
Till min syn, från flodens andra brädd, en
sällsam anblick hann:
En sultan, som ännu icke glömt en älskad
skönhets graf,
Och med några hofmän, sorgsen, dit på
valfart sig begaf.
Upp på tigerfläckig fåle, stum, den bleka
herrskarn sprang,
Mot stegbögelns gull den krökta seger-
sabelns balja klang;
Häftigt grep han sammetstygeln, hogg med
sporrens diamant,
Och i brusande galopp flög tåget öfver djup
och brant.
Framför hvita graf-moskéen turbanprydda
skaran höll:
Då, hvad harm! sultanen ref sitt hår, och
på sitt anlet föll.
Rosengården, rikt planterad, vattnad af hans
egen hand,
Var en rishäck, nästan mördad af min
broder Sunnans brand!
»Allah!« skrek han, »har du hjerta att min
saknad gäcka så?« —
Då jag, medlidsam, till häcken smög mig
fram paa luftig tå;
Andades på blad och grenar: hastigt slogo
knopp vid knopp,
Lika den Begråtnas kinder, ros vid ros mot
älskarn opp.
Se’n en springbrunn lät jag välla fram ur
markens dolda grund;
Väldiga cypresser ofvan sluta skyddande
förbund.
Näktergalen der förklarar nu för rosorna
sin bön,
Turturn och gazellen ila dit vid
spegelböljans dön.
An em o tis.
Tack, snälla Östan, för din snälla gerning!
Ditt dagsverk hedrar dig.
Nordan
afsides til Sunnan.
Hur grå som helst
En käring må bli, så ljusnar hon ändå
Hvar gång hon gnolas hör på
spinnrocksvisan
Om det der lumpna tokeriet kärlek.
Sunnan.
Ett obestridligt rön!
Hanen gal tredje gången. .Man ser genom grottans
öppning en gles skymt af morgonrodnad.
Anem otis.
Men re’n till afsked
Har Rödkam ropat; det är tid, att nu
Enhvar sig skyndar bort till ort och pligt.
Jag skall nog väcka Zephyr —
Vindarne rusa opp från sina säten.
Lefven väl!
Välkomna åter! Helsen Äolus,
I fall han träffes kan på något ställe! —
En styrkedryck på resan först!
Vindarne stöta dryckshornen tillsammans, och tömma dem.
Se så!
Chor af vindarne.
Upp genom luften, bort öfver hafven,
Hän öfver jorden, i stormande färd !
Morgonens drottning, med rosiga stafven,
Vinkar oss ut i sin vaknande verld.
Upp. till de brusande
Böljornas lek;
Upp, till de susande
Lundarnes smek!
Menniskan, djuren, i qvalmiga nästen
Lyssna med oro till vingarnes dån ;
Vi sväfva fria till himmelens fästen,
Komma med budskap igen derifrån!
De störta under hvinande gny ut igenom dörren.
Y i s a.
(t!r „Lycksalighetens Ö".)
Ungmön i lunden på jagtnätet band,
Morgonfrisk, morgonklädd;
Snöfågeln satt på dess hand.
Jägaren ropte: »Min flicka, sitt still,
Fågeln af handen nu skjuta jag vill;
Blif ej så blek! se, hans lott är ju söt:
Hårda bädd! hulda bädd!
Huru ljufligt att dö i ditt sköt!« —
»Skjut!« sade mön: men för blixten så brådt
Spratt hon opp, späd och rädd ;
In i dess barm flög hans skott.
»Gerna,« hon suckade, »kysste du mig;
Döden blef också en kyss ifrån dig!
Stå ej så blek! äfven denna är söt:
Hårda bädd! hulda bädd!
Huru ljufligt att dö i ditt sköt!«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
