Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59 Erik Gustaf Geijer.
Det brinnande hjerta det klappar så fort,
Det snart skal få svalka å kylig ort
Uti hafvet.
Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snabb var, men god, deras fart.
Det går ej en väg blott till gudarnas sal;
Och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
På dem har jag lefvat — min graf skal jeg få
Uti hafvet.
Så sjunger på ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne viking bland bränningars
svall —
I djupet sjön honom rifver —
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och vinden vexlar sin lekande gång;
Men den tappres minne — det blifver.
Skogsbruden.
Kfter en folk-saga.
Ur vågen steg sol’n lik en rodnande brud.
Från slumrande flickan lätt, utan ljud,
Sig jägaren smyger. Han tar sitt gevär;
Hans hund honom helsar; sin falk han bär.
De ila i villande skogen.
I morgonens dagg han badar sitt hår,
I middagens lågande hetta han går,
Och aftonen kom, det blef qväl, det blef natt.
Han jagar, han går — men då mörkret satt
Uppå skogsbrynet, var han ej hemma.
»O jägare skön, hvarthän, hvarthän?«
Så klingar en stämma. — »Mig herberge län!«
Han svarar. — Han känner en kyss på sin
mun,
Och inför hans ögon i samma stund
I glans står en underskön jungfru.
Han ser uppå henne; på honom hon ser:
En jägare ratar ej godt qvarter.
Hennes läpp var så röd, hennes kyss var
så varm,
Hennes öga så blått, som snö hennes barm,
Han tar henne i sina armar.
Och dunkel är skogen: dem ingen ser.
Jag vet ej. han vet ej hvad sedan sker.
Men när som han väcks ur det tjusande rus,
Då ser ban sig vara bland tusende ljus
I en sal uti djupa berget.
Som blixtrande ögon demanter se ned
På honom i salen från hvarje led,
Och hvalfvet är bygdt af klingande malm,
Och luften är vällust-andande qvalm.
Ack, hur blir han då väl till sinnes!
Och guldkrönt står bruden i skinande sal
Och för till hans läppar den gyllne pokal.
Men rör ban den, leker en flamma på stund
Kring läppen, och gnistorna falla till grund;
Der rinna de opp såsom rosor.
Ack! visst är jag stadder på farlig stig,
Sad’ han; men hon sade: »jag släpper ej
dig«. —
Hvad blir det väl af mig nu, arme dräng! —
»Du har druckit mitt vin, du har delat min
säng,
Och min, min är du för evigt«.
Då rusar han opp med lågande mod
Och kämpar med trollet på lif och blod.
»Gå, ropar hon sist, det är thorsdags-qväll;
Men minns, före midnatt du är i mitt tjäll!
Och dröjer du, död jag dig hemtar«.
Han flämtande hastar sin ensliga led,
Hans hund visar väg på den skumma hed.
Han aktar ej regnet, ej stormens sus;
Han finner det kända, det älskade hus:
»Låt upp! Det är jag som klappar«.
Der sitter hans flicka med sorgse sinn’.
Hon känner den rösten, hon tar honom in:
»Du blickar så rysligt! Hvi är du så blek?» —
Mitt löfte jag skändat, min tro jag svek;
Jag vet att min död det blifver.
»Må Gud dig förlåta! — din brud dig tillger;
Än lefva vi lyckliga dagar fler.
Jag tänkte på dig, jag har bundit en krans;
Jag tusende gånger har sagt: den blir hans,
Den vissnar, men han blir mig trogen«.
«Ack, se ej så vildt! Se, jag bär ingen
harm«. —
Så fäster hon kransen invid hans barm,
Hon smeker hans lockar, hon kysser hans kind.
Nu strömmen, j skyar, och tjut, du vind !
Vid den älskades bröst är det stilla.
Som töcknen smälta för solens blick,
Så löstes hans smärta, hans plåga förgick;
Som rosornas dagg af en flägt kysses bort,
Så kysstes hans tårar af innan kort;
Han hoppades, älskade, glömde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
