Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61 Erik Gustaf Geijer.
Onda drömmar dess dvala störde,
Feberns rysning dess lemmar rörde,
Sårens brand dess krafter förstörde,
Knottet yrade kring dess man.
Kom så flärden från andra länder,
Klippte dess skägg och bröt dess tänder,
Redde det bojor med Iena händer.
Skogarnas konung, vakar du än?
Eller njöt du väl nog försoning,
Hjeltevålnad? Skall utan skoning
Svea sjunka? — dess jätteboning
Öde stå för minnenas ro? — —
Si! de folk, för hvilka du blödde,
Minnandes de anor dem födde,
Af hjelte-arm förenta och stödde,
Räcka sig handen till evig tro!
Röst från Valhall: »Det är fullbordadt
Hvad i Nornornas råd var ordadt:
Då brödraband Skandiens folk omgjordat,
Häruppe ock firas försoningens lag«.
Ljusklädde hjeltarne vinka neder,
Karlvagnen gnistrande strålar breder,
Morgonen randas. En CARL den bereder,
Och Oscar heter den gryende dag.
Marsch.
Fädernesland, hvars herrliga minnen
Fylla med vördnad ynglingens själ!
Fädernesland, ingif våra sinnen
De dygder, som fostrat din ära, ditt väl!
Länge nog dina grafvar svara
Hvad du var, och ej mer kan vara.
Hoppas ej blott på skuggornas röst!
Tala i dina ynglingars bröst!
Än återstår af fädernas lära,
Att lefva som de och dö med ära.
Skål.
Jag vet ett land, der himlen omkring fjällen,
Sig svänger präktig, djerf och underbar;
Der tusen stjernor gnistra uti qvällen,
Och högst står, trofast, Nordens stjerna klar;
Der granens liår och björkens kransa tjällen —
Från bergen brusar floden stark och snar:
Der såg jag himlen först, såg hafvet, jorden,
Och jag vill lefva och vill dö i Norden.
Jag vet ett folk, vid hafvets bröst upp-
ainmadt,
I dalens vagga uti jernets land,
Af hjeltefàders gudaslägt härstammadt —
Från bergen herrskar det med mäktig hand,
Af skogen, klippan, böljorna hörsammadt,
Och har sitt rykte sträckt till fjerran land :
Jag mäktigare folk på jorden känner,
Men jag vill lefva bland de fria männer.
Jag vet en hjelta på den fria jorden
Och bland de tappra männer, — hög ocli god,
Den skönsta gåfva Södern gifvit Norden,
En riddare af kungligt ädelmod,
Sin konungs, Sveas, folkens älskling vorden:
För honom rinne gerna allt vårt blod!
En furste, ädlare, ej verlden känner,
Och lefve han! — är skåln bland Svenska
männer.
Längtan.
Ser jag strömmen strida
Rinna och ej bida,
Svalla, falla fort!
Ser jag molnen vandra,
Evigt sig förandra,
Fly till fjerran ort;
Hör jag vinden susa,
Genom skogen brusa,
Suckar jag som han:
. »Skyar, vågor, vindar,
Sen j under lindar
Den som har min tro;
Ifrån mig, som, ängslad,
Fästad, tröstad, fängslad,
Fåfängt söker ro,
Helsen henne! Klagen,
Se’n er kosa dragen,
Skynden fritt ert lopp!
Spriden er, förrinnen,
Hasten och forsvinnen
Som min ungdoms hopp!«
Påsk.
Du segern oss förkunnar.
Du oss förlossat har.
Dig prise våra munnar,
O Jesu, vårt försvar!
Du dödens udd har krossat
Och grafvens bommar lossat
Och lifvet fört derut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
