Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
Nu på en tid de bilder fara
Beständigt kring uti ruin själ:
Jag sluter ögat, och likväl
Jag ser dem lefvande och klara,
Och flickan, som står midt deri,
Hon är din spegelbild, Marié!«
Förvirrad svarade Maria:
»Hur lycklig likväl mannen är!
Den starke ingen boja bär,
Han hör från början till de fria,
Och farans tjusning, ärans glans,
Och jord ocli himmel äro hans.
Men qvinnans öde det är gifvet
Till mannens bihang genom lifvet,
Förbindningen uppå hans sår,
Förgäten sedan de grott samman:
Hon offret är, han offerflamman,
Som präktig emot himlen går. —
Min fader föll i Czarens härar,
Jag minnes knappt min moders bild,
Och öcknens dotter växte vild
I detta slott, der slafven ärar
I herrskarns nycker, som ban tål,
Sin egen uselhets idol.
Ett ädelt sinne måste vämjas
Vid väsen, som så villigt tämjas.
Såg du uppå oändlig slätt
Vår sköna, vilda gångar-ätt?
Som hjelten modig, lätt som hinden,
Hon hörer ingen herre till;
Med örat spetsadt står hon still
Och vädrar faran, vänd mot vinden,
Och plötsligt i ett moln af dam
Hon jagar öfver fälten fram,
Och strider sina egna strider
Med oskodd hof, och gläds och lider.
»J öcknens fria barn, hur sällt,
»Hur skönt ert lif på gröna fält!«
Så ropte jag, och bad detn bida
Hvar gång min gnäggande Tatar,
En betslad slaf, mig lydigt bar
Vid sina fria bröders sida;
Men skaran lydde ej, och gick
Förbi oss med föraktlig blick.
Odrägligt för min fria anda
Blef slottets evigt enahanda;
Och kriget har jag flitigt lärt
Mot skogens ulf, mot bergens gamar,
Och ofta köpt ur björnens ramar
Ett lif, som då blef något värdt.
Men ack! Natur, vi öfvervinna
Ej dig: i hydda som på thron,
Som sömmerska, som amazon,
Din qvinna blir ändå en qvinna,
En ranka vissnad, om ej stödd,
Ett väsen, hvartill hälften felas:
Hon har ej sällhet, som ej delas,
Och hennes fröjd är tvilling född.
Det klappar i min venstra sida
En oro, ljuf ändå att lida,
En längtan till, jag vet ej hvad,
Så smärtsam och ändå så glad.
Den har ej gräns, den har ej syfte;
Det är, som om mig vingar lyfte
Från jorden, från det låga grus,
Till stjernorna, till Gudars hus;
Och åter som jag fölle neder,
J kära varelser, till eder,
J trän, som jemte mig växt opp,
Du kulle med din blomstertopp,
Du bäck med dina kärlekssånger!
Jag hört, jag sett er tusen gånger,
Men liknöjd som en bildstod ser, —
Nu först, nu först jag älskar er.
Det är mig sjelf jag älskar minder,
Det är en känsla mera hög,
Mer ren än förr, alltse’n — . .« Här flög
En rodnad öfver jungfruns kinder,
Och meningen, som ej fick slut,
Uti en halfsuck taltes ut. —
Och näktergalen slår i skogen,
Och månen står bak skyn och lyss;
Och med en lång, en evig kyss,
Som lifvet varm, som grafven trogen,
Upplöstes deras själar i
En enda salig harmoni.
De kysstes som, när offret brinner,
Två flammor kyssas; de bli en,
Som strålar med ett högre sken
Och närmare mot himlen hinner.
För dem var icke verlden till
Och tiden i sin flygt stod still.
Ty hvarje stund i dödligheten
Af tiden mäts och har sin gräns,
Men dödens kyss och kärlekens
De äro barn af evigheten.
De lycklige! Om jorden all
Gått opp i rök, ej cle sett flamman,
Och fästet kunde störtat samman,
De hade icke hört dess fall.
Som Söderns Genius och Nordens
Med mund mot mund de hade stått,
Och icke vetat, att de gått
Till himlens salighet från jordens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
