Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 Erik Johan Stagnelius.
Sagdt: och löste varsamt ur flickans lockar
Den af perlor glimmande krans, hon fordom
Bar i Cretas gyllene kungasalar,
Slungade kransen
Uppåt himlens fäste, och se, af stjernor
Tändes strax en krona i blåa rymden.
Oförgängligt glimmar hon der i nattens
Heliga mörker.
Hell dig, Bacchus! Arma förskjutna hjertan
I förtviflans rysliga stund du räddar.
Brusen, viner! Kärlekens plågor stillar
Bacchus allena.
Ur „Martyrerna".
Flavius.
Ack, mamma, länge har du varit borta
Ifrån din Flavius. Säg mig, hvar du varit.
Du är så tankfull. Dystert är ditt öga,
Och våt din kind. Jag tror, att du har
gråtit.
Perpetua.
Jag kommer från en sjuk. Eländets åsyn
Mitt hjerta qväljer, och i tårars lopp
Det ömma qvalet sig en utgång söker.
Flavius.
Säg: hvarför är du alltid hos de sjuka?
Blif hellre hemma, spela på theorben
Och sjung en glädtig visa för din Flavius!
Perpetua.
Min son, man skaptes icke blott för sig,
Man är ej ensam på den vida jorden.
Tro mig, o Flavius, ej theorbens röst
Är ljuf som vittnesbördet i ens hjerta,
Att pligtens fordran man tillfyllestgjort.
Så himmelskt säll är ingen veklings sömn
På rosors bädd i myrtenträdens skugga,
Som dygdens hvila efter mödans kamp.
Ack, Flavius, alla måste vi omsider
Från verlden dö. Ej evigt solens ljus
Skall kyssa oss ur lätta morgondrömmar,
Ej evigt månens vexlingar regera
Vår snabba tid. Snart ingen helsning mer
Från vårens lärka, ingen vänlig sång
Från näktergalarne i rosenlunden!
Då, när en slutlig qväll i blodig purpur
Vår himmel klär, då fröjdas dygden först,
Som dagens tyngd bland pligtens törnen burit.
Likt åkermannen efter slutad skörd.
Hon minnets fest i fridens skugga firar,
Och änglar torka från dess panna svetten
Och räcka vänligt aftonens pokal,
Der glömskan af det jordiska sig blandar
Med himlens försmak. Mot en evig morgon
Hon slumrar in vid psalmodiers ljud.
Flavius.
Ljuft är ditt tal, o moder! Väl begriper
Jag ej din mening; högt mitt hjerta slår
Likväl af tjusning vid de söta ljuden.
Se, när du talte, i mitt öga trängde
Sig underbart en tår. Jag tyckte mig
I famnen af en mörk, omätlig skog
En vänlig fogels sång om natten höra.
Perpetua.
Med tiden, Flavius, skall du allt förstå,
Skall fröjdfullt se, hvad än du endast anar.
Till Gud jag hoppas det, ej sanningen
Skall flyktigt blott ditt glada öra tjusa,
Nej, heligt bo i hjertats helgedom
Och ordna, lik en himmelsk trollmusik,
Till dygdens offertjenst det korta lifvet.
(Hon sammanknäpper händerna till bön.)
Ja, du som räknar barnens suckar alla,
Gud, hör den bön, ett sorgfullt moders-
hjerta
Ur jordens dalar skickar till din thron !
Ej guldets låga skatt, ej ärans skimmer,
Ej nöjets kalk, af druckna sinnen bräddad.
Jag för min älskling gråtande begär.
Må glädjens sol hans bana städs förgylla,
Må svarta moln hans lefnads himmel hölja,
Allt det är intet — räkna honom blott,
När lifvets dröm af evigheten slutas,
Till brödrafolkets sälla myriader,
Som, i den hvita sabbatsdrägten klädde
Och skuggade af segrens friska palm,
Triumfens sång på andars Zion höja!
Flavius.
Skön är du, när du beder. Strålar glänsa
Då i ditt öga, och ditt anlet skimrar
Som liljans krona, som en marmorbild
I tempelsalen. Lär ock mig att bedja!
Perpetua.
Jag kan det ej. Det Ord, som skapte
hjertat.
Kan ensam lära hjertat bönens ord.
Så ögat ej af egen kraft kan se,
Om dagen ej dess späda dag bestrålar.
Ett underverk nödvändigt är, om stoftet
Skall tala med sin Gud, og Anden blott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
