Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Johan Stagnelius.
O gläds: snart dödens tegar föda
De helga ax.
Då skall jag högt af kärlek glöda
Som fordomdags
Och hänryckt uppstå till det möte,
Jag länge flytt,
Och bära i Gud Faders sköte
Hans barn på nytt.
III. Floden.
Se den klara
Strömmen fara
Genom fält och skogar hän !
Se dess ljusa
Böljor susa
Under gröna poppelträn!
Aldrig rastar,
Fjerran hastar,
Fjerran bort hans silfvervåg.
Intet hinder
Honom binder
På hans långa vandringståg.
Vårens händer
Kring hans stränder
Blommor strö till tusental,
Och de unga
Foglar sjunga
Rundt omkring i skuggrik dal.
Eliséer,
Land, af féer
Rikt befolkade, han ser,
Och kring svallen
Af kristallen
Gjutas myrtenskuggor ner.
Månens milda
Klot ses bilda
I hans våg sin återglans.
Solens skära
Guddomsära
Lifvar den med stjernors dans.
Gröna öar,
Vattnets mö ar,
Sträcka honom famnen mot.
Guld och klara
Perlors skara
Trampas flyktigt af hans fot.
Evig trånad,
Dunkel brånad
Honom för mot hafvets strand.
Oceanen
Länkar banen
Med fördolda kärleksband.
Utan hvila
Ses han ila,
Vill i azurdjupets ro
Sig förlora,
I det stora
Fadrens vatturike bo.
Så ock anden,
Löst ur banden
Af en jordisk kärleks tvång,
Söker friden,
Genom tiden
Rastlöst hvälfvande sin gång.
Vårens löjen,
Lifvets nöjen
Han föraktar. — Glädjens hamn
Vill han hinna
Och försvinna
I oändlighetens famn.
IV. Samtal.
»Hvi suckar du, flicka?
Kring nejderna blicka,
Dem solen bestrålar
Med lefvande glans!
Se sjöarnes vatten,
Dem månen om natten
Med trollsilfver målar,
Se fjällarnes krans!
Räds icke mitt dunder!
På Tabor du står.
Olympiskt derunder
Jag blixtrar och slår.
O, torka från kinden din vekliga tår!«
»Nej, evigt han rinne!
Mitt sörjande minne
Dock aldrig förglömmer
Sitt heliga förr.
Med gråt mot det höga
Dig lyfta, o öga,
Tills öppnad jag drömmer
All salighets dörr.
Se, lärkorna svinga
Från cedrarnes topp:
Hur festligt de klinga
Sin njutning, sitt hopp!
O, finge jag följa med skaran dit opp!
»Kom, blicka hit neder!
Sin himmel der breder
Bland rosiga vårar
En yppig natur.
12’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
