Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitalis (Erik Sjöberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Vitalis.
Från dig, från dig de blyga liljor stamma,
Som sig den unga Fantasien bröt.
Då för min själ Naturn, med mystisk tunga,
Om qval och nöje började att sjunga.
0 jord, låt i ditt sköt en flykting finna
Det lugn, som åt hans irrlif blef fornekt.
Tag mig i famn, du dystra fostrarinna!
Nog lifvets drömmar med mit hjerta lekt.
Du på din barm kännt mina tårar rinna:
Ha de ditt modershjerta ej bevekt?
Mig vämjes vid det usla lifvets skiften:
Har du tillreds, o Moder, åt mig griften ?
Dock skall jag icke din fullkomligt vara.
Tag ditt. Det hindrar mig att vara fri.
Mig lyster till de ljusa verlder fara.
Der hvarje andedrägt är harmoni.
Der himlen härlig skall sig uppenbara
1 högre skönhet, än min fantasi
Uti min Maj, i lifvets diktningstimma,
Dess guldport sett i aftonsolen glimma.
Om du, o Laura, närmar dig till linden,
Hvars skugga svalkar stoftet af din vän;
Och då en himmelsk rodnad höljer kinden,
Det är din älsklings kyss, som färgar den.
Det är min sång, som klagar uti vinden,
Det är min själ, som går til dig igen,
Och uti dina läppars rosenkalkar
Ännu en gång den sköna törsten svalkar.
När med mitt stoft de leka himlens väder,
Och lifvet intet mer har qvar af mig,
Om dig din älsklings minne sorgligt gläder
Och i en tår det vaknar opp hos dig, —
Min anda, när du till klaveret träder,
I en af dina toner gömmer sig,
Och, tröstande, när du din stämma höjer,
På dina läppar bland de sista dröjer.
Lifvet ocIl döden.
Står jag om en morgon på fjällets topp,
Med sin grönskande Majkrona krönt,
Och ser dagen i guld och purpur gå opp,
Jag ropar: Hvad lifvet är skönt!
Liksom uti lunden foglarnes röst,
Då ljusningens timma är när,
Uppvakna til sång i mannens bröst
De mäktiga hjelte-begär.
Då känner min själ en osläckelig lust
Att fjerran från hem och från hus,
Som Solen, vandra från kust til kust,
Och skapa blommor och ljus.
Står jag om en afton på fjällets topp,
Försunken i andakt och bön,
Och ser Natten i silfver och purpur gå opp,
Jag tänker: Hvad döden är skön!
Och nalkas en smekande aftonvind
Med blommors doft i sin famn,
Då tror jag Naturen kyssa min kind,
Och med kärlek hviska mitt namn.
Ser jag den oändlige himmelen stå
Med stjernor, soni barn, i sin famn,
Alla menniskobragder tyckas mig små;
Blott stort den Oändliges namn.
Ack, hur de förlora sin trollande röst,
All jordens fruktan och hopp,
När de eviga tankar i skaldens bröst,
Som stjernor på himlen, gå opp.
Grafven.
Så stolt i morgonpurpurn, Sol, du lyser;
För mig är du blott skön, då du går ner.
Hur starkt du bränner, dock mitt hjerta fryser;
Hur klart du strålar, jag blott mörker ser.
Hvar stjerna flyr och hvarje blomma gråter,
När du, som en despot, går opp i blod.
De dristiga stormfåglar nalkas åter
Hvart skepp, som gungar öfver tidens flod.
Men ned till grafvens djup ej stormen hinner:
Lugnt är det trånga torfbetäckta hus.
Det arma hjertat, läkt från lifvet, finner
Den äkta ro först fjerran solens ljus.
Ty grafven är en sköld, som emottager
Hvar pil, hon sänder emot hjertat ned.
Den bleka gästen gröna täcket drager
Utöfver sig och slumrar uti fred.
J grafvens kamrar, sköna hviloställen,
Magnetiskt dragen J min själ till er!
Hvar är min längtans vän, den lugna qvällen,
Då soln för mig går sista gången ner?
Då uti jorden sluts med skalden inne
Den luta, som hans tröst och rikdom var,
Och ofvan jorden står blott till hans minne
En blodig ros med törnen kringhvärfd qvar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
