Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
Johan Ludvig Runeberg. 318
Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blef ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.
Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Hvars sår ej tid har helat,
Så mycket, som re’n verlden glömt,
Låg i hans trogna minne gömdt.
Jag satt der tyst och hörde på,
Och intet ord forspildes,
Och natteii hunnit halft förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte gladt min bjudna hand.
Se’n sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda,
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.
De sägner här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pertans matta flamma,
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!
Sven Dufva.
Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad,
arm och grå,
Var med år åttiåtta re’n och var re’n
gammal då;
Nu bodde på sin torfva han och fick sitt
bröd af den,
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland
dem sin Sven.
Om gubben haft förstånd, han sjelf, att dela
med sig af
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet
man ej utaf;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer
än billigt var,
Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt
en smula qvar.
Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred
och stark,
Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp
skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer
än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde
allt på tok.
»I herrans namn, du arma son,hvad skall af
dig väl bli?«
Så talte gubben mångengång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka sjelf så godt han
det förstod.
När derför sergeant Dufva kom en vacker
dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: »hvad skall du
bli, o Sven?«
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt
förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb, och svarte:
»jo, soldat!«
Den åldrige sergeanten log föraktligt dock
till slut:
»Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat,
vet hut!«
»Ja«, mente gossen, »här går allt helt afvigt
mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är, att dö för
kung och land.«
Den gamla Dufva häpnade och gret helt
rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick
till närmsta corps.
Målfyllig var ban, frisk och sund, allt annat
sågs förbi,
Och utan prut blef han rekryt vid Dunckers
kompani.
Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se derpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade
och skrek,
Men lians rekryt förblef sig lik, vid allvar
som vid lek.
Han var visst outtröttelig, om nånsin
någon ann,
Han stampade att marken skalf och gick så
svetten rann,
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han
bom på bom,
Tog höger-om och venster-om, men ständigt
rakt tvertom.
Gevär på axel lårde han,gevärförfot också,
Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes
han förstå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
