Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
Johan Ludvig Runeberg. 322
Hur trumpen kamraten förut man sett.
Får strax han ett blidare drag,
Och de grå mustacherna krusas lätt
Af leende välbehag.
Han mins hur ofta från stridens ras,
Från segerns blodade fält,
Han kommit tröttad och töint sitt glas
I Lottas bräckliga tält.
Och han nämner med glädje ett ord och par
Om madamen, och skrattar smått;
Men han mulnar också, då du ler till svar,
Om ej löjet är gladt och godt.
Ty en perla var hon på krigets stråt,
Och en äkta perla också,
Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera hedras ändå.
Och var hon vacker ocli var hon uDg?
Hon räknade tjugu år,
Sen tredje Gustaf var Sverges kung,
Och hon i sin lefnadsvår.
Förrn den ädle kungen i Finland stred,
Hon blifvit en krigsmans brud;
Och då trumman rördes och Svärd drog med,
Så följde hon samma ljud.
Då var hon vacker. En läpp, en kind
Som hennes så skär knappt fanns,
Och mången krigare såg sig blind
På de bruna ögonens glans.
Men en vår är flyktig, en blomning korrt,
Och hennes den blef ej lång,
1 trenne växlingar gick den bort,
En tredjedel hvarje gång.
En togs af den första vinterns köld,
Sent mildrad och tidigt sänd,
Den andra blef första sommarens stöld,
Den vissnade solförbränd.
En del, den tredje, som återstod,
Den höll hon ej mycket värd,
Den lät hon drunkna i tårars flod,
Sen han stupat i striden, Svärd.
När det sista kriget med storm bröt ut
Och hon syntes bland oss på nytt,
Då mindes hon knappast sin fägrings slut,
Så längesen hade den flytt.
Men vacker än, fast på annat vis,
För en krigsmans sinne hon var,
Och ofta nämndes hon än med pris
Som i blomningens bästa dar.
Fast de fordna löjenas högqvarter
Nu hyste rynkor en flock,
Och ögat ensamt var brunt ej mer,
Men hela anletet ock.
Hon älskade kriget, hvadhelst det gaf,
Mot-, medgång, fröjder, besvär,
Och de gråa gossarne höll hon af,
Och derför var hon oss kär.
Och om någon med Svärd vid hans fana stått,
Var han säker att ej bli glömd,
Åt sådana mätte hon fullare mått,
Och fördenskull blef hon berömd.
Så följde hon trogen och käck armén,
Hvarthelst på sin marsch den kom,
Ocli der skotten smällde och kulan hven,
Der var hon ej långt bakom.
Ty de kära gossarnes unga mod
Det tyckte hon om att se,
Och mente, hur nära hon striden stod,
»Att hon ej var närmre än de.«
Ocli om någon tröttnat i rök och eld,
Eller fått sig ett ädelt sår,
Så »ville hon ha sin butik så ställd,
Att han nådde en styrketår.«
Och den grå butiken, den röjde också,
Om akt på dess flikar man gaf,
Att den herbergerat en kula och två,
Och de kunderna skröt hon utaf.
Nu lysna vänligt och hör ett drag,
Det sista af henne jag såg!
Vi slutat Oravais’ blodiga dag
Och gjorde vårt återtåg.
Med var hon, hade med möda fått
Ur striden sin enda skatt,
Sitt tält, sin kärra med käril och mått,
Och sin grålle, bruten af spatt.
Vi rastade. Lotta skötte sin sak,
Höll disk som hon förr var van,
Men gömdt var tältet, hon valt till tak
Nu endast en sky-rest gran.
Och sorgsen var hon, om än hon bedrog
Med ett löje emellanåt,
Hon sörjde de tappres sorg och hon log,
Men den bruna kinden var våt.
Då kom till henne der så hon stod
En sälle, en ung dragon,
Hans blickar lyste af öfvermod,
Och af spotskhet svällde hans ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
