Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
Johan Ludvig Runeberg. 324
Nu gaf han mannen en vink: »du, du
Derborta, kom hit, tag mod!
Du var oss närmare dock, än nu,
I dag, der det gällde blod.
Säg, har du glömt hur du tog dig gevär
Ur en fallen krigares hand
Och skyndade efter min tappra här
I stridens hetaste brand?
Då vi döko i åkern, hann du oss opp
Och dök som de öfrige med,
Då den syntes ånyo min segrande tropp,
Då slogs du i främsta led.
Då man stormade byn mot kanonerne än
Och jag kastade blicken dit,
Då såg jag din trasiga jacka igen
Först uppe på batterit.
Det der var hurtigt; ett slikt försök
Kan bäras i ryktets famn;
Så gala öppet, min käcka gök,
Låt höra till först ditt namn?
»Hvad namn i verlden jag fått af prest
Har ingen sig fästat vid;
Men fähund har man mig kallat mest
I hela min lefnads tid.«
»Bra! Kasta namnet tillbaks på dem,
Som gett det och tröstad var!
Men säg mig blott hvar du har ditt hem,
Och hvar du har ditt försvar?«
Han viste på vägen vid kullens rand:
»Mitt hem på denna jag har;«
Han viste sin knutna, väldiga hand:
»Och här, här har jag försvar.«
»Ditt hem går an, ditt försvar är godt;
Ditt yrke, det är dock, säg,
Att stjäla kyrkor, att snatta smått,
Eller röfva på allmän väg?«
»Och hade jag stulit stort eller smått,
Visst ägde ett öre jag dock;
Och hade jag plundrat en tiggare blott,
Visst bar jag en helare röck.«
Då strrålade Döbeln af välbehag:
»Von Schantz, herr kapten, hör hit!
Hvem var den tappraste man i dag,
Som föll här i kompanit?
Låt hemta hans rensel, hans röck, hans hatt,
Hans plit och gevär också!
Hans ädla namn och hans krigarskatt
Denhär skall i arf dem få.«
Man kom med vapen och drägt i hast,
De burits af Femton, Stolt.
Von Döbeln log med ett ögonkast
På sin skyddlings trasiga kolt.
«Stolts röck är blodig, det fordras mod
Att dra det plagget uppå;
Men Fähund, ser jag, har tjockt af blod
På egna klutar också.
Så byt och kläd dig i uniform
För fronten här uppenbart,
Du gick framför den vid dagens storm,
Jag vill se dig inom den snart.«
Han bytte drägt, och hans kind den brann,
Sen han vapen och rustning fått;
Och tyst kom Döbeln och ställde sin man
1 luckan, der Femton stått.
»Och nu så är du en ung soldat
Af äktaste skrot och hålt,
Och nu så är du vår krigskamrat
Och nuraero femton, Stolt.
Så var till mod och till hjertelag
Densamma du var förut,
Men nämns du fähund från denna dag,
Så drag din plit och säg: hut!«
Den nye krigarn, till denna stund
Hans bröst höjts lugnt som ett hvalf;
Vid dessa ord från genralens mund
Man såg dock att djupt det skalf.
Han hade smakat ej ens som stöld
En fröjd i sin lefnads dar,
Hans tårar, frusna i lifvets köld,
Ej runnit sen barn han var.
Nu sken på hans hjerta för första gång
En strimma af sol och vår,
Och ur smultna källor, med hejdlöst språng,
Framströmmade tår på tår.
»Och får jag vara i lust och nöd
Soldat, bland de tappre en,
Så säg, när gäller det kamp och död?
Gud gifve i morgon ren!«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
