Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Wilhelm Böttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333 Carl Wilhelm Böttiger.
Ett språng! — jag kysser moderliga jorden,
Och, full af längtan, nu till hyddan flyger,
Der gästers muntra sorl emot mig larmar;
Jag hör pokalers klang vid fyllda borden,
Jag genom dörr’n på tå mig sakta smyger,
Och finner Emma — i en annans armar.
XII.
Förr’n jorden jag mot hafvet gick att byta,
Jag tänkte: ännu fins en vän i verlden.
Jag gick till linden: »skänk till sista färden
Mig du ett blad, jag vill ett vissnadt bryta«.
Då såg jag ett, som hang med gulnad yta;
Det var ej löf, o nej, men afskedsgärden
Från Emmas hand. »Din sorg — så skref
hon — bär den,
»Och sky den kust, der falska vågor ryta!
»Mins utan vrede, mins den bleka bruden,
»Som, vigd vid sorgen, skall i hast förtyna,
»Mins tvungna dottren, den till offer dömda!
»Men när jag kläds till brud i rätta skruden,
»Och bäddas godt på vinterns hvita dyna,
»Då — icke förr, men då — sök opp den
gömda!
XIII.
Du frågar mig hvad här jag har att göra,
Och hvad jag söker under vinterns drifva,
Jag kan dock ej de multna benen lifva,
Jag kan dem blott med mina tårar störa.
Du frågar, hvi jag sänker så mitt öra
Mot grafven, som dock intet svar kan gifva,
Och hvi jag går att sorgsna runor skrifva
I snön, som snart utplåna skall de sköra.
Så vet: jag söker den jag aldrig finner;
Från menskoglam mitt öra flytt med smärta,
Och tigger här ett ljud af annan stämma.
Tro ej, att hvad jag skrifver här försvinner!
Med pil, som blodig rycktes ur mitt hjerta,
I frusen gråt, i snö, jag ristar EMMA.
XV.
Haf tack, o lif, för alla fröjder njutna,
Från dagens morgon intill sena qvällen,
För alla minnen från min barndoms ställen,
För alla rosor, alla lagrar brutna!
För mina ögon, öppnade och slutna, —
För solens lågor och för stjernepellen,
För luft och våg, för skogarna, för fjällen ! —
Haf tack ock sist för alla tårar gjutna!
Men ett det är, hvarför jag mest dig prisar:
Att, genom ljufva, genom bittra öden,
Du mig en glimt af högre verldar visar;
Ty eld du blåser opp ur släckta glöden,
Och värmer än på samma gång du isar:
Din slöja blott, och annat ej, är döden.
En afton i Tivoli.
Till landets skuggor, smyckade af Flora,
En sommarqväll mig drog från Tiberns våg,
Och Romas stad, den eviga, den stora,
Med sina skatter re’n bakom mig låg;
Dock, minnets kullar! Än mitt hjerta visste,
Att blott en lek dess afsked var från er.
Ej kommen ännu dagen var, den siste,
Då jag på allvar eder åsyn miste
Och ville vända om — och fick det icke mer.
Mig drog en längtan till Sabiner bergen.
Jag deras kedja måla vill, — men nej!
Hvem ger mig penseln och hvar får jag
färgen,
En saft af blåklint och förgätmigej?
Se dem från Rom! Se hur hvarann de följa,
Eu blåklädd lifvakt kring en klassisk jord!
Ett genomskinligt flor dem söker dölja:
Så blå är endast Medelhafvets bölja,
Och någon enda gång en sommarsky i nord.
Hur friskt det susar i olivebladen,
Hur vinkar ej naturens helgedom !
Och det blir qväft, man längtar ut från staden
I sommarqvälln, fast staden heter Rom.
På Forum vill jag gå, när stormen hviner
Bland brutna tempel öfver hjeltars ben;
Men trött man blir att evigt se ruiner,
Och mången gång, när solen vänligt skiner,
En blomma gläder mer än sjelfva Coliséen.
Jag gick den gamla Via Tiburtina,
Så ofta trampad i de fordna dar.
En hvar har anor. Hon har också sina
Och dem bär häfden troget i förvar.
Här af Sabiner mången väpnad skara
Mot Latiens örnar sig i härnad gett. —
Jag kom till Anio, kom till Solfatara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
