Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Patrick Sturzen-Becker (Orvar Odd)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
Oscar Patrick ’Sturzen - Becker. 362
in till staden derefter.« Till slut
undfägnades jag med ypperliga hallon, dem pigan
lyckligtvis kommit öfver vid Munkbron.
»Jag ser med ledsnad att mjölken är litet
blå, den känns verkligen syrlig; det är nu
också ett elände! — kommenterade den
välmenande tanten, — tag imedlertid en
liten portion till! vara på landet och icke
få sitt lystmäte af mjölk! .... Jag
försäkrar heligt, att den arma menniskan ändå
varit på snart sagdt Stockholms alla torg
för att få den riktigt god och äkta! . . . .«
Efter middagen föreslog mig fru M**
att göra med henne och hennes älskvärda
dotter en vandring ut i det gröna, för att
besöka deras favoritställen. »Vi skola
endast kasta en schal om oss och äro straxt
färdiga; man gör icke paa landet lång
affär af sin toilett.«
De båda damerna lemnade mig och
jag fick tid att ute i »bersåen« röka en
cigarr sålänge. Hvad säger jag? en cigarr!
Jag fick väl tid att röka både en och två,
och höll redan på att laga i ordning den
tredje, då ändtligen mina fruntimmer
anlände, utstyrda, som om de ville blåsa bort,
i siden, blonder, fransyska blommor. »Min
Gud! — tänkte jag för mig sjelf, — kan
detta vara för min skull?« Och jag nästan
skämdes att jag icke hade frack och hvit
halsduk.
Kosan styrdes åt Slätten och vidare
vägen till Rosendal. Hundratals
promenerande i lika utsökt och elegant toilett
hvimlade här om hvarandra, det oförlikneliga
vädret hade lockat ut mer än vanligt mycket
folk, vagnar, den ena präktigare än den
andra, körde vägen fram, det ena
dammolnet efter det andra rullade utan
uppe-hål öfver oss; jag började hosta.
»För er, beklagansvärda varelser, som
ständigt sitta inmurade inom Stockholms
trånga väggar, — yttrade fru M**, under
det vi spatserade framåt, — förefaller det
vist som något nytt, att så här ega det
stora, fria landet utanför sin dörr, det
friska gröna att vandra i som en arkadisk
herde, hvart man vänder sig! —«
Jag bejakade detta, i det jag kastade
en melankolisk blick på mina redan
alldeles neddammade stöflor.
»Att så bär ogeneradt, — fortfor fru
M**, — kunna gå ut när man vill och
behagar, att andas en angenäm, ren och
upplifvande luft, så som i afton!«
Jag bejakede äfven detta, i det jag
kände andedrägten stockas i halsen på mig.
Vi besågo Bellmans byst, beundrade
de stora urnorna på Rosendal och hängde
en stund utanför slottet derstädes vid ett
af fönsterna till den kungliga matsalen, för
att stjäla oss till det intressanta
skådespelet af ett majestät, som äter
glacebud-ding och kalkonstek; hvarefter vi begåfvo
oss samma väg åter hem.
Den goda frun ville hålla mig ännu
längre qvar, men jag gjorde en reverens af
det aldra förbindligaste slag- , förklarade
mig hafva tillbragt en dag, värdig
Olympens gudar, och önskade herrskapet en
god natt.
Fru M**s sista ord till mig voro
dessa: »Vi hafva, som det synes, ingenting
rart att bjuda på, få nöjen, men hvilka
dock ega förtjensten af att vara idylliska,
en ganska tarflig middag, men likväl, hvad
som eger sitt värde för sig, äkta landtlig;
den som är nöjd med detta och vill hålla
tillgodo med mitt lilla landtnöje, är alltid
välkommen. Det blir i alla fall icke gerna
möjligt, att en hel sommar hålla ut med
Stockholm, lusten faller väl på att se litet
grönt och höra foglarna qvittra, kom då
ut till oss! Landet är ändå landet.«
Hvad vi roa oss med.
Några med krig, andra med den högre
kabinettspolitiken, med internationella
förhandlingar, med parlamentariska lekar, med
den inre missionen, med grammatica latina,
med utgräfningar i Pompeji, med
Stockholms befästande, med Suezkanalen, med
mantal s skrifningar eller norska frågan!
Men man kan icke oupphörligt slåss
och ännu mindre hålla evig session. Då
— spelar man vira, då dansar man, då
röker man cigarr, då ser man fru
Jacobsson, då »intager man förfriskningar«.
Men åter, man står icke ut med att
dansa polka hvarenda ledig stund, sjelfva
cigarren blir enformig och man har otur i
kortspelet, hvad gör man då?
Detta »hvad gör man då?« har i alla
tider varit ett på dagordningen stående
problem att lösa. Mycket snille har blifvit
användt derpå, mycken menniskokännedom,
nästan filosofi; hvarken Hegel eller Boström
har dock löst det engång för alla,
tusentals försök ha blifvit gjorda och —
förspillda, hur mången gång har man icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
