Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Patrick Sturzen-Becker (Orvar Odd)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Patrick ’S
Ett annat slags »hufvudbråk« var att
ge hvarannan till sammansättning ett visst
ord, som förut blifvit hoplagdt ur en mängd
på små fyrkantiga lappar tryckta alfabeter,
och hvars ingredierande bokstäfver sedan
blifvit åter väl hopblandade. Denna lek
har sysselsatt verldens kloka hufvuden ända
till våra dagar, och ni torde sjelf kunna
påminna er, huru ni någon gång till er
stora förnöjelse satt ett professorämne på
prof härutinnan med sådana gigantiska ord,
som t. ex. »Potatisbränvinsbränneridirektör«
eller »Generalöfverkrigskommissarie.«
Alla dessa leksaker hafva, såsom jag
från början antydt, måst gifva vika för
nyare tiders nyare och aldranyaste
inventioner. Men vi roa oss icke derför bättre,
måhända knappast så pass godt.
Förtjusande bilboqueter, makalösa joujoux de
Normandie, förtrollande kaleidoskoper,
älskvärdaste casse-tëter! hvarför vänden J då
icke åter? hvarför lefven J icke åter upp
i föryngradt lif, för att skänka en
angenäm förströelse åt våra långsamma
aftontimmar?
Ah! det är dock sannt, ett ha vi,
som våra förfäder icke egde, ett, som —
tillsvidare! — är förmer, än både
bilboqueter och normandska trissor, (och jag
nämner då likväl icke potichomanien, hvilken
nyligen gjort så mycken lycka hela tvenne
vintrar igenom!) en modern leksak, hvars
stora popularitet och nästan europeiska
betydelse vi ej skola underkänna, hur mycket
vi än eljest äro kostföraktare och »blasés« ;
skall jag behöfva nämna den vid namn?
har ni icke redan sjelf gissat det? detta
litterära slags kaleidoskop, denna
ögonblickets fantasilek af gamla bellettristiska
glasbitar och mer eller mindre genialiska
sidenlappar, (goda kulörta linnelappar icke
att försmå!) detta brokiga virrvarr, foster
af slumpens esprit, som kallas —
Feuille-tonen!
Skaldehjerta.
Först ett glas vin han reqvirerar,
så viker han manchetten opp
och smått på cittran preludierar
i jollrande och fria lopp;
til slut han melodien finner,
och munnen ler och ögat brinner.
turzen - Becker. 364
Och från hans läppar nu det strömmar,
båd’ ord och toner i förbund.
Han sin pegas ger lösa tömmar
kring diktens vida himlarund.
Han sjunger, talar, gycklar, skrattar,
— men mellanåt han glaset fattar.
Likgodt, hvart efter konstens lagar
den hörer, denna poesi;
den vara kan hvad ni behagar,
idyll, ett skämt, en elegi,
en dryckessång, ett genrestycke,
— det mest beror på hvarens tycke.
Men det är skaldskap i det hela
och hvarje drag är käckt och qvickt.
Som böljor uti solsken spela,
så lefver, spritter denna dikt;
men under går sin dolda bana
en humorns ström, som få blott ana.
Så sitter han den halfva dagen
och sjunger fritt sin vådevill,
och rundtomkring en krets, betagen
och upprymd, lyssnar spändt dertill.
»Tre Remmare« är interiören
och Bellman improvisatoren.
Men när han sjungit qväll’n till ända,
sin slitna hatt han bjuder kring:
»God’vänner! jag er gladt måhända,
— men ingenting för ingenting!
Till sångarlön — det kanske skulle
en styfver falla i min kulle?«
Och ödmjukt bugar han för alla,
en sångarkung med tiggarstaf;
och fyrkar, plåtar, rikligt falla,
— skälm den, som här ej något gaf! —
Men en och ann’ med kapitaler
spenderar stort en sölfblank daler.
I en af dessa mörka gränder,
der i en vrå fem trappor högt
förgråten nöd med magra händer
vid midnattslampan sitter krökt
och sömmar uti guld för andra,
— dit denna qväll ses Bellman vandra.
Han ser ett ljus deruppe flamma, —
han öppnar porten, — mörkt som natt!
Och trappan? . . . Bah, det är detsamma
han klattrar uppåt som en katt.
En dörr han finner, — knackar, — väntar..
Der kommer ingen. Smått han gläntar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
