Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Onkel Adam (Carl Anton Wetterbergh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 Onkel
fjerdedel icke gjorde sig besvär att begripa
honom, samt en åttondedel blott skrattade
så länge andra fingo ovett. Sålunda var
det egentligen blott omkring tjugofem man,
som läste bladet med uppmärksamhet, och
af dessa missbilligade de tjugo, så att hela
den omhvälfvande styrkan var fem man.
Detta var dock nog för magistern att i
hvarje nummer förtälja sina läsare, att han
hade hela den bildade allmänheten med sig,
att han utgjorde en makt, satt att vaka öfver
folkets rättigheter, afböja godtycket, lyfta
smaken, bilda omdömet, skapa en
konstkritik, döma öfver alla möjliga vetenskaper,
lefvande och döda.
Det var ej utan att hofkamreraren var
en af dem, som tillhörde stadens opposition
och som således gillade magisterns oförtrutna
mödor. Det var också ej underligt att hans
hjerta slog sig på folkets sida, när
borgmästaren , Gud vet hvarför, fick Wasaorden
och hofkamreraren blef utan, samt då stadens
enda baron, friherre von Stjernepil, alltid
kallade honom »kära ni« , att ej nämna att
hofkamrerarens betjent fått en örfilaf baronens
betjent derföre att han vågat proponera
brorskål. Så stodo sakerna då landshöfdingen
skulle komma och hofkamreraren, ur hvars
håg Wasen aldrig gick — det var, liksom
verldsmonarkien för Napoleon, slutstenen i
hans ärelystnads luftslott — ändrade ton och
talade med notarien, som mer för att förarga
Spaltin än af fast öfvertygelse var mycket
ödmjuk mot allt, som man kunde hänföra
under namnet »verldslig öfverhet«.
Notarien kunde icke neka att skrifva,
och då hofkamreren kom med manuskriptet
till magistern, tog denne i högsta grad artigt
emot sin »älskade farbror« , ty pappa
boktryckare och hofkamreren hade varit gamla
goda vänner. Blott när notariens handstil
kröp ur farbrors ficka antog magisterns
ansigte ett uttryck af ättika med galla
för-mängdt, och han sade: — Ja så . . . hm hm ...
— Ja bror! det finnes ingen annan att
tillita när det gäller på, — yttrade
hofkamreren ursäktande.
— Den der notarien är verkligen under
all kritik, — sade magistern; jag begriper
icke huru en menniska, så renonce på hufvud,
vill åtaga sig att skrifva vers, det är fasligt;
farbror må ursäkta mig, men vår litteratur
står på jämmerliga fötter och om ej en
grundlig kritik funnes, så skulle den fälla
ännu djupare. Emedlertid så skall jag trycka
det; troligen femhundrade exemplar med
guldsnitt?
— Ja, ja ha.
— Men farbror tillåter mig väl att
omnämna festen?
— Ja, heders bror, det kan du rätt
göra, i passande ordalag och så vidare.
— Men jag måste då också säga några
ord om verserna, som långt ifrån icke kunne
få beröm.
— Hm.
— Ja, jag skall berätta att farbror
oaktadt alla bemödanden icke kunnat få dem
från en mera vitter hand, så att farbror står
der lika hedrad; det är ju klart att om jag
icke säger detta, kunde man tro att de flutit
ur farbrors egen penna eller fru hofkamrerskans.
— Nej bevars, jag har aldrig skrifvit
vers jag; mamma har väl ibland klåtat till,
men aldrig annat än så der till sin lilla
gubbe, hä liä hä. Gör som bror vill
emedlertid ; jag kan ej med notariens politiska färg.
— Det var han som skref de slafviska
verserna då borgmästaren fick Wasaorden.
— Och talade om hans rättvisa, —
tillade hofkamrern. — Rättvisa? Kanske bror
vet hur det gick med mitt gamla plank ?
Ett ganska bra plank, liten smula mosslupet,
låg åt gatan, påstods vanpryda, hm,
utdömdes som eldfarligt af brandsyn, och
borgmästaren, Wasariddaren, ålade mig vid
sex riksdaler och trettitvå att ta bort det.
— Våld, bästa farbror, våld.
— Ja, ett himmelsskriande våld. Hade
bror den tiden fört den förtrycktes talan,
så skulle . . .
— Ja, vi skulle förkrossat honom och
hans legoknektar, ty notarien är ofta
dit-bjuden på kalas.
— Ja, ja ha.
— Vågar jag fråga, — afbröt
magistern, — hur fru hofkamrerskan befinner sig?
— Gudi lof väl, ganska väl; hon är
fet och frodig, men jag har så mycket
affärer att jag sällan får tillfälle att förströ
henne; hon sitter så ensam derhemma ... om
bror någongång tittade upp, något oftare.
— Jag skall ha den äran, mycket
smickrande för mig."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
