Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
432 Bernhard Elis Malmström.
Der rida de vålnader, gammal och ung:
Sten Sture och Norrby och Blenda,
Och Absalon biskop och Waldemar kung
Och Carlar förutan all ända.
Och vindlös der seglar en flotta med hast
På Sundets omtöcknade spegel.
Kung Christian der står vid sin knakande mast,
Omfladdrad af blodiga segel.
En drabbning der ståndar vid midnattens tid:
Standaret det sjunker och häfves.
De kämpa så hård och så mödosam strid;
Men kämpa de måste förgäfves.
Ty sådan var domen, som Herren dem gaf,
I döden om strider att drömma,
När hjelterna stego med hat i sin graf:
Det hatet de kunde ej glömma.
Det skräcker dem upp ur sin saliga ro:
De äro till fullo ej döda.
Men städse förgäfves på seger de tro:
Ej ära de vinna, men möda.
Så höllo de ofta sin fåfänga strid,
När sommarens vänliga måne
Sig höjde derofvan och lyste sin frid
Utöfver båd’ Seeland och Skåne.
En gång de så stridde en midsommarnatt,
När morgonon redan var nära,
Och segren var ingens och striden var matt:
Men solen gick upp i sin ära.
Tillbaka det dimmiga svärdet igen
De stötte i dimmiga skidan.
Dock trötta af striden de väntade än
Och stodo i ängslig förbidau.
Men plötsligt de sågo på Absalons stad:
I glädje de sågo den simma.
Och tårar de sågo på bokarnes blad
Och purpur på morgonens dimma.
Tillredas de sågo så ljuflig en fest,
Hvars like väl aldrig de skådat.
Det skulle der komma så sällsam en gäst,
Som länge sin ankomst bebådat.
Den gästen man vill efter fädernas sed
Ett tre dagars gästabud gifva.
Ty komma han vill för att sluta den fred,
Som evig i norden skall blifva.
De skepnader höga, de vålnader grå
Förundrade skåda den gamman; —
Men sönernas mening de börja förstå
Och slå sina händer tillsamman.
Då vaggas de skuggor af vindarnes sus
I drömmar om eviga vårar:
Omsider den festliga morgonens ljus
Dem löser i kärlekens tårar.
Den morgonen föll der så ljuflig en dagg
På Sundets välsignade stränder.
Men nordiska kämpen af qväljande agg
Ej mera i grafven sig vänder.
Ty slutad är skuggornas fåfänga strid,
När sommarens vänliga måne
På himmelen vandrar ocli lyser sin frid
Utöfver båd’ Seeland och Skåne.
Hvi suckar det så tungt uti skogen?
Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll
Och leker tyst inunder gula linden;
Han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjell,
Och hör, hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
Allt mörkare blef lunden uti September-natt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti
sitt mod
Och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämte upp
sitt blod
Och vilsegick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär’:
»Gud nåde mig, som liten är, om väl jag
vore der!«
Då suckar det så tuiigt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens
fötter fly,
Och trollena de flyga upp åt norden:
Och bergens toppar glimma; men skogen
han är mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i regnbegjuten
björk —
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han löpte utöfver vidan hed
Och tänkte uppå mången gammal sägen.
Och himlens stjernor skredo, och natten led
och led,
Men ej så träffade han rätta vägen.
»J blida stjernor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, o! sägen, sägen mig,
Hvem suckade så tungt uti skogen?«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
