Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481 Zacharias
»Tillbeds från Bält till Litis fjorden.
Hur är vår stad ej lycklig vorden,
Som äger båda i sin famn?«
Illa råkade en af dessa välmenta poeter
ut, när han råkade försäga sig på följande
sätt:
»Naso han qväder om Grekernas krig
Och prisar mång hjelte i sången,
Hade han äfven, o! Konung haft dig,
Han gerna dem lemnat den gången.
Desse de foro att städer slå ner;
Du far dem att freda och bygga!
Undra ej, Konung, om vördnad dig sker,
Som gör oss så sälla och trygga.«
Hvarpå strax derefter en obarmhertig
kritikus var färdig med följande replik i
Stockholms Lärda Tidningar:
»Om Maro hin Store, som qvädde så väl,
Att ingen sig dristade bannan,
Kom med denna skalden i napptag och fäl,
Jag tror att han slogen i pannan
För hedern, han gifvit en annan.«
Hedra din fader och din moder.
(Ur „Läsning för Barn".)
Det, som jag nu vill berätta er, är
helt kort, men så märkvärdigt, att båda
stora och små deraf klarligen se huru Gud
vill att fader och moder skola hållas i heder
af deras barn. Ty barns otack och
missaktning mot deras föräldrar är den
allra-svåraste synd och skall visserligen blifva
hårdt straffad, om icke i dag eller i morgon,
så likväl i framtiden, när barnen sjelfva ha
blifvit stora.
Detta är också en gammal historia,
som många berättat före mig, men den kan
tåla att höras engång till.
Det var en man och en hustru, som
hade hos sig sin gamle far, och dessutom
hade de sjelfva små barn. Gamle farfar
var grå af ålderdom, och så gammal och
svag var han, att hans händer darrade, och
han kunde icke hålla stadigt i handen det
som han tog uti.
Nu hände sig derföre, när han satt
till bords med de andra, att han ej kunde
föra skeden till sin mun, utan at spilla
soppan på sig. Detta tyckte de andra vara
illa gjordt, och de knöto på honom en
serviett, likasom man knyter om halsen på
små barn, när de äta. Men gubbens hän-
Topelius. t
der darrade beständigt, och beständigt spillde
han soppa på den rena servietten. Det rådde
ban icke för.
Mannen och hustrun voro hårda och
otacksamma. De tänkte ej på, huru mycken
möda och tålamod deras föräldrar haft med
dem, när de sjelfva voro små och okunniga.
Derföre sade de med stränga ord: »om farfar
ej slutar att spilla på servietten, så låta
vi honom äta med grisarna uti vrån.«
Men farfar kunde ej hjelpa det, han
var nu engång så gammal. Då satte de
obarmhertiga honom i vrån och ställde
framför honom ett tråg af träd, såsom man
brukar för grisarna, och der fick farfar äta
allena i vrån, men mannen och hustrun åto
vid bordet och läto sig väl smaka.
Detta gjorde den gamla farfar mycket,
mycket ondt, ty det är tungt att se sig
föraktad på gamla dagar för sin ålderdoms
skull, och ännu dertill föraktad af sina egna
barn. Ett otacksamt hjerta är den tyngsta
börda, som jorden bär.
Men farfar satt för sig sjelf i vrån
och gret så tyst, att ingen såg de tårar,
som runnö utför hans vissnade kinder ned
i hans snöhvita skägg. Blott Gud, som ser
allting, såg- äfven den gamles sorg och
menniskornas hårda hjertan, och han visste ett
medel at förödmjuka de obarmhertiga.
En dag satt farfar, som vanligt, i vrån,
och mannen och hustrun sutto vid bordet,
men på golfvet satt deras lilla gosse, som
var fyra år gammal, och täljde ett stycke
träd. Då sade mannen til honom: hvad
täljer du, min gosse?
Gossen svarade: jag täljer ett tråg.
Hvad skall du göra med det? frågade
fadren.
Jo, svarade gossen, när far och mor
blifva gamla, skall jag sätta dem i vrån
att äta ur tråget, som farfar gör.
Då sågo mannen och hustrun på
hvarandra, och Gud öppnade deras ögon, så att
de sågo sin stora, synd och otacksamhet,
och det syntes dem vara samvetets egen
röst, som sade till dem i det lilla barnets
mun: så som J hafven föraktat eder fader
uti hans ålderdom, så skola ock edra barn
förakta eder en dag, när J sjelfva blifven
gamla.
Och de brusto båda i gråt och gingo
till gamle far i vrån, omfamnade honom och
sade: förlåt oss, att vi gjort så illa mot
dig! Hädanefter skall du alltid sitta vid
vårt bord, och der skall du hafva den
främsta hedersplatsen. Ty nu veta vi, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
