Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIONDE KAPITLET.
Vance Corliss fortfor att med iver sätta sig in i
Nordlandets förhållanden och fann, att mycket därav
var ganska lätt att lämpa sig efter. För sin del
använde han till exempel aldrig en svordom, men han
vande sig snart vid de kraftuttryck, som gingo över
andra mäns läppar, till och med under de muntraste
samtal. Lille Carthey från Texas, som arbetade för
honom en tid, kunde knappt öppna munnen utan att
låta höra ett dämpat: »A fan!» Det var hans
vanliga sätt att uttrycka förvåning, missräkning och
alla slags plötsliga sinnesrörelser. En gång förlorade
Cartheys stånghund ett öra under ett slagsmål med
en annan hund, och då den unge mannen lutade sig
över djuret och upptäckte olyckan, var den
blandning av ömhet och förargelse, som låg i hans: »A
fan!» en riktig uppenbarelse ,för Corliss. Liksom
fordom Jacob Welse fick han revidera sin
levnadsfilosofi och göra åtskilliga ändringar.
Vidare fanns det två slags sällskapsliv i Dawson.
Uppe vid Barackerna, hos Jacob Welse och på några
andra ställen välkomnades man av och sällskapade
med kvinnor av samma stånd. Där gavs tebjudningar
och middagar och danssoaréer och välgörenhets-
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
