Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het. Resorna i Nordlandet, där män dela filtar med
varandra och leva som bröder, utjämna alla
klassskillnader, det hade han lärt sig. Och därför vände
han sin pannkaka och teg.
»Varför valsar ni inte in och tar henne?» frågade
Del ivrigt. »Frågar ni inte efter henne? Men det
vet jag att ni gör, för annars skulle ni inte komma
hem var gång ni har träffat henne, som om ni ginge
i luften. Bäst att ni slår till, medan det kan gå.
Jag skall tala om för er, att det fanns en gång en
flickunge, som hette Emmy, den sötaste raring en
kunde se, och vi tyckte om varann. Men jag gick där
och snokade efter pockets och dröjde och dröjde,
och så började en annan slå sig ut för henne, och
då beslöt jag mig för att säga rent ut vad jag ville,
men jag skulle bara först gå ut och snoka efter
pockets en enda gång till, och när jag kom tebaks, var
hon gift med en annan. Så låt nu varna er av mig.
Den där tidningsskrivarslyngeln — stinkdjuret, som
jag slog på käften utanför operahuset — han håller
sig framme och gör sig grön. Och här hålls ni,
precis som jag gjorde, och färdas jorden runt och låter
flickan glida ur händerna. Märk mina ord, Corliss!
En vacker frostdag kommer ni tebaks och finner
att dom hushållar ihop. Alldeles säkert! Och se’n
har ni ingenting annat att leva för än att snoka efter
guld.»
Denna framtidsbild föreföll Corliss så obehaglig,
att han blev förargad och tillsade Bishop att vara
tyst.
»Vem? Jag?» frågade Del så morskt, att Corliss
ej kunde låta bli att skratta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
