Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björken i bergsklyftan, saga af Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och hon öppnade ögat och såg för sin fot ligga
knäböjd en yngling, så skön,
Och hans hållning var ädel; hans dyrbara drägt var en
guldbrämad jagtklädning grön.
Och hans öga var eld och hans röst var musik, då
han talte de brådskande ord:
»Sköna jungfru, tro ej att jag gjort er en tjenst; nej, af
er en välgerning är gjord.
»Jag är riddaren Waldeck, hvars fäderneslott ligger
här, bortom närmaste skog.
»För ett år se’n försvann jag på jagt, dit helt glad med
en skara af vänner jag drog.
»Man förgäfves mig sökte; en ondskefull Fé hade
trollat mig här, till ett träd.
»Om hon gjort mig till ståtelig fura ändå, men — en
dvergbjörk, så knölig och späd.
»Och hon sade, den stygga, med vrede och harm,
ty ett hat till min moder hon haft:
»’När en underskön jungfru dig tryckt till sitt bröst, har
förtrollningen mer ingen kraft.’
»Nu kom du till mig, arme, med frihet och lif, lik
en räddningens engel från Gud.
»O, försvinn ej... mig följ, till mitt hem, till min mor...
blif min älskade, tillbedda brud!»
Och hon följde; och kärlekens genier små slogo ring
kring det lyckliga par.
Och bland växande ättlingar lefde de sällt, intill sednaste
ålderdoms dar.
Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
