Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett blad ur Leopolds ungdomshistoria. Af förf. till Högadals prostgård m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Huru många af de alla, som nu dansa derborta, äro
så lyckliga som jag!» utbrast hon slutligen. »Hvem eger
en man så god, så ädel, så högaktad, som jag! Huru
många hafva ett hem så trefligt? — Nej, nej, jag skall
icke vara otacksam för allt det goda, Gud gifvit mig. —
Jag skulle då tänka, att det vore straff om Han en gång
återtager det.»
Och Helena aftorkade sina tårar, slutade sitt arbete
och lemnade vinden med den heliga föresatsen, att aldrig
mera vara otacksam — att söka ur lijertat upprycka en
känsla, som numera vore ett brott — att aldrig sakna
stundens och nöjets berusande fröjd — dessa dunstbilder
emot lifvets stilla och säkra lycka. Och hon höll ord.
— Hon har sjelf försäkrat det — och intet svek kom
någonsin öfver hennes läppar.
I salen möttes Helena af en vänlig och sprakande
aftonbrasa. Framför soffan hade syster Mariana dukat
ett trefligt thébord. — Hon tyckte att både bror Per,
som icke var riktigt rask och svägerskan, den lilla
stackarn, som nu länge varit i drag, bland fuktiga kläder,
kunde behöfva en varm tår.
Rektorn inkom gladare, ömmare än någonsin och det
lilla triumviratet satte sig kring det lockande bordet, der
syster Mariana serverade théet och var nära att öka sin
älsklingsdryck med den välsignelsens tår, som darrade i
hennes ärliga öga, då hon såg på sin unga, rara svägerska.
Endast trenne år var Helena rektor Wimmermarks
maka. Han gick hem, välsignande sin dyra Helena för
denna den sällaste tid under hans sextiosexåriga lefnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
