Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvarföre? Skizz af Hedvig v. Numers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ninas steg blefvo allt häftigare och häftigare.
Hennes kinder glödde och hjertat slog så häftigt, att
kläd-ningen röjde dess slag.
Selma åter hade först skyndat med brådskande steg.
Hon ville träffa sin mor, ville tala vid henne just på det
stället, dit hon visste att hon gått. Småningom lades
stormen inom henne ju mera hon nalkades den fridlysta
platsen. Hon gick steg för steg på den mjuka sanden
till dess hon var nära den bänk, på hvilken hennes mor
brukade sitta, endast en häck skiljde henne från den hon
sökte . . .
Selma stannade plötsligt, ty hon hörde att modren
ej var ensam.
Hon spejade mellan löfven och såg direktör Frank
sitta bredvid henne.
, Han tycktes upprörd, hon likaså.
i — Jag har ej kunnat ingripa i ödets gäng, bäste
vän — sade kaptenskan, med sin vanliga lugna,
välljudande röst. — Du fann ju äfven att jag hade rätt deri,
att ingen borde med ett ord tvinga eller öfvertala. Jag
nästan ångrar det nu . . .
— Gör dig inga skrupler, Carolina — svarade
direktören, bittert. — Jag var en narr! Hvarföre sade jag
icke till mig sjelf: du dåre! slut till ditt hjerta för den
sol, som vill kasta sina strålar dit in. Hoppet skall fly
dig nu som alltid, skall gyckla för dig en stund för att
åter lemna dig i mörkret. Jag var åter ung, jag var
säll — och jag fann icke att denna ungdomlighet, som
smög sig in i min själ och genomströmmade mitt hela
inre, var blott vansinne.
— Du häftiga menniska — sade kaptenskan och
lade sin hand på hans. Huru misstrogen, huru snar att
döma är du ej alltid. Du öfverger hoppet vid minsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
