Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS LITHBERG
skolivet; övernaturliga makter nämnas sällan och spela ännu
mindre roll i dikten, i hjältegestalterna cdærer vi kraftig ud*
viklede, herlige personligheder at kende» och diktaren har en
nästan ängslig omsorg om det ädla hos dem. «Den klarhed og
genemtænkthed, hvormed digterne opfatter deres helte i forhold til
almengyldige åndsværdier, synes også at være resultatet av en tid*
lig kultur i folket». Den norska diktningen åter har en avgjord för*
kärlek för det kolossala, det fantastiska med «modsætningen av
strålende kraft og mörke ævner, av lykke og forbandelse, av
menneske og troldeagtigt, — synspunkter der åbner et dybere
indblik i det enkelte menneskes natur og dybere opfattelse av
menneskets plads i verden». Denna karaktäristik torde kunna
tillämpas på dansk och norsk diktning ännu idag. Men ligger
det icke något av det samma även i det danska intresset för
folkvisan, med hennes tukt och ridderliga ära i motsats till
det norska eventyr*intresset, med den norska prosadiktningens
fantastiska linjer och dramatiska verkningsfullhet? Den svenska
hjältediktningen kan Olrik icke karaktärisera av den grund, att
en sådan knappast finns. I den svenska forskningens historia
spelar också folkdiktningen en mera underordnad roll, här
framträder i stället ett starkt intresse för folklivets realiteter,
parat med ett spekulativt intresse för huru dessa skola förstås;
det är något av det lynnesdrag, som bl. a. skapat så många
af våra utmärkta naturforskare. .
En av avsikterna med mötet i Stockholm 1920 var sålunda
även att sammanföra representanterna för de båda — om jag
så får uttrycka mig — vetenskapliga skolorna i Norden. Ett
särgående medför ofta ensidigheter, och genom personlig be*
kantskap undvikas ömsesidiga missförstånd. För all forskning,
men i synnerhet för etnologien, är ensidigheten det farligaste
av allt; mer än någon annan måste etnologen vara en all*
round*man.
I sin nyss anförda uppsats vidrör Olrik den frågan, av hur
gammalt datum de nordiska folkens särkynne kan .vara. Då det
redan under vikingatiden uppträder starkt utpräglat, kommer
han till det resultatet, att förhållandet varit det samma sedan
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
