Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det nya måleriet i Finland. Intendenten, fil. d:r Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 BERTEL HINTZE
På detta område har den återknutna kontakten med pariserkon*
sten betvtt mest. I jämförelse med de tidigare nämnda
konstnärerna vilar det ock någonting utpräglat internationellt över detta
nya dekorativa måleri i Finland. Närmast Lönnberg, och liksom
denne ytterst mottaglig för främmande impulser, står den knappast
trettioårige Ilmari Vuori, vars färgstarka och nästan ornamentalt
uppfattade figurbilder bygga på Matisse och Gauguin, och vars
utomordentligt komponerade stilleben och porträtthuvuden i halvt
kubistisk stil röja en kultiverad smak. Yrjö Ollila (f. 1887) åter,
vilken för tvenne årtionden sedan målade koloristiskt utsökta,
arkadiska figurlandskap och idyller i en Roussels art, för att efter kriget
övergå till en snarast asketisk, linjesträng och plastisk nyklassicism,
har senare i sina dekorativt verkningsfulla stilleben helt anslutit
sig till fransk kubism, närmast till Braque och Juan Gris. I den
återgivna, färggnistrande kompositionen Benzin, som på ett
effektfullt sätt skulle kunna fylla en vägg i något modernt affärspalats,
har Ollila, inspirerad av Metzingers eller Légers plakatartade
symboler över den nutida civilisationens mekaniserade livsformer, skapat
ett i den finländska konsten så gott som ensamstående uttryck för
modern storstadstillvaro med dess hetsande, oförmedlade sensationer.
I en liknande anda, men på ett fantasifullare och tillika mer
nationellt betonat sätt, har den nyss avlidne målaren Väinö Kunnas
(f. 1896) i en serie målningar med rent mänskligt uppfattade
leddockor som motiv eller i enstaka ödsligt kala stadsvyer och
gatuperspektiv försökt symbolisera liknande yttringar av den nya
maskinkulturen. Av de talrika, långt mindre radikala modernisterna i
denna krets, som vore förtjänta att omnämnas, må slutligen
framhållas Juho Salminen och Gösta Diehl, den förre en kultiverad
kolorist, den senare en landskaps- och figurmålare av utpräglat
dekorativ art, under vilken en rent lyrisk känslighet döljer sig.
I den mån det över huvud är möjligt att gruppera och nästan
katalogisera en levande och mångskiftande konst under några enkla,
sammanfattande rubriker, kunde man ytterligare särskilja en tredje,
större grupp — de intima och omedelbara naturlyrikernas. Äldst
bland dem är Einar Ilmoni (f. 1880), vars diskret antydande
människoskildring och själfulla, starkt musikaliska landskapskonst utgör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
