Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det sociala hjälparbetets rationalisering. Kanslirådet G. H. von Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SOCIALA HJÄLPARBETETS RATIONALISERING 107
betet. I första hand är det svårt för de hjälpbehövande att veta
till vern de skola vända sig. Obekanta med gällande lagar, som de
i regel äro, vända de sig ofta till orätt myndighet och bli hänvisade
från den ena myndigheten till den andra. De veta icke vilket slags
understöd de böra söka, exempelvis fattigvård, arbetslöshetshjälp,
avgiftspension, pensionstillägg, pensionstillskott, kommunalt
sjukvårdsbidrag eller hjälp från enskilda institutioner. Är det så att
hjälp måste sökas hos två olika institutioner — så är i stor
utsträckning fallet exempelvis ifråga om fattigvård och pensionstillägg —
måste den hjälpsökande underkasta sig att lämna noggranna
personliga redogörelser till olika nämnder. Och när beslut fattats om
understödet, skall detsamma hämtas på olika håll.
Vida väsentligare är emellertid, att den nu befintliga
dubbeladministrationen medför olägenheter och kostnader för samhället. Man
nödgas uppehålla flera olika lokalorgan, vart och ett med särskilda
styrelser, tjänstemän och ofta även helt skilda lokaler. Ar
samarbetet mellan dessa organ mindre tillfredsställande — och tyvärr är
så ofta fallet — är det ej svårt för mindre ansvarskännande
hjälpsökande att samtidigt anlita flera hjälporgan. Att avpassa hjälpen efter
det verkliga behovet går under sådana förhållanden ej för sig.
Visserligen har man försökt på sina håll att minska riskerna av detta
dubbelarbete genom att å ena sidan anordna gemensam lokal för
de understödjande myndigheterna och å den andra att invälja samma
personer i ifrågavarande nämnder (framför allt fattigvårdsstyrelser
och pensionsnämnder), men i stort sett kvarstå^alltjämt de antydda
olägenheterna vållande såväl samhället onödiga utgifter som de
hjälpsökande obehag och tidsförlust.
Även ifråga om kontrollen äro de nu existerande förhållandena
otillfredsställande. Fattigvården har ju sin distriktsindelning,
varigenom avses att möjliggöra att de understödda skola tillses. Men
inom folkpensioneringen existerar ingen kontrollorganisation, en
omständighet som säkerligen i hög grad ökat utgifterna för denna
hjälp-form. Bleve verksamheten centraliserad inom varje
understödsområde, ginge det för sig att utöva en gemensam kontroll till båtnad
för samtliga arbetsgrenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
