Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige 1928. Professor Nils Herlitz och Kommerserådet Karl Åmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
NILS HERLITZ
Högern å sin sida, som redan länge ivrat för den borgerliga
samlingen, var givetvis villig härtill, och så etablerades i flertalet
valkretsar »karteller» mellan de borgerliga partierna eller de flesta av
dem. — Valen, som sålunda i viss mån fingo karaktären av en
kraftmätning mellan borgerlig och socialistisk samhällsuppfattning,
omfattades med det livligaste intresse; omkring 70 % av de
röstberättigade deltogo i dem.
Resultatet, som tack vare en nyss vidtagen ändring i vallagen
omedelbart blev bekant (förut hade valsedlarna ej öppnats förrän
vid de officiella sammanräkningarna flera dagar efter valet), innebar
en högst betydande framgång för de borgerliga partierna, som
återkommo till riksdagen 132 man starka. Vinsterna kommo
uteslutande på högerns och bondeförbundets konto (resp. 8 och 4 platser).
De svåraste förlusterna (15 platser) drabbade socialdemokraterna;
däremot ökades kommunisternas antal från 4 till 8. Den stora
förskjutningen illustreras bäst av förhållandet mellan högern och
socialdemokraterna, de båda huvudpartierna; efter 1924 års val var det
65:105, efter fjolårets 73:90. På sina håll hade valen även
betydelsefulla personliga inslag; så t. ex. blev efter en mycket
uppmärksammad valstrid den liberala representanten för huvudstaden,
utrikesministern E. Löfgren, ersatt av en ny representant för detta parti,
kammarrättsrådet C. Carleson. Detta innebar från vissa tongivande
kretsar inom det liberala partiet en opinionsyttring mot den politik,
regeringen representerade.
Liksom alla andrakammarval sedan 1911 (om man undantager de
under ovanliga förhållanden företagna valen 1914) medförde
fjolårets val en regeringskris. Närmaste anledningen därtill utgjordes
av hr E. Löfgrens och hans partikamraters önskan att avgå; härav
föranleddes regeringen i sin helhet att inlämna sin avskedsansökan.
Olika möjligheter för en ny regeringsbildning kommo därefter under
övervägande. Det gjordes först försök att åstadkomma en borgerlig
samlingsregering, men de strandade på bestämt motstånd från hr
C. G. Ekman, som konsekvent fasthöll vid sin politik: intet fastare
engagement med vare sig höger eller socialdemokrater. I samarbetet
vid valen såg han intet annat än en »teknisk samverkan». Däremot
torde han icke hava varit obenägen att, eventuellt i något
modifierad form, i regeringsställning fortsätta den politik, som i den
politiska diskussionen brukat betecknas som »vågmästeri». Sedan
samlingsförsöket misslyckats, gick emellertid budet ej till honom, utan
till andrakammarhögerns ledare, amiral A. Lindman (statsminister
1906—11). Denne åtog sig uppdraget, och den 2 oktober efterträdde
en av honom bildad högerregering den Ekmanska. Förstakammar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
