Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tas vi äfven af vara fornsagor. Der omtalas Ufstenar y egers tenar m. m.
som de götiska kämparna buro på sig i striden, för at erhålla seger, I
Dtilrihs af Bern Saga, 25:te Kap., omtalas att Kung Nidung samlade
’•n Mor krigshär och tågade mot fienden. Han var kommen den
jfiendt-liga hären på en dagsresa när, sä att man väntade att en slagtniog skulle
nästa dag inträffa, då han om aftonen märkte att han glömt sin
seger-sten hemma. ""Denna sten hade gått i arf från far till son i hans slägt
"och de un ed följde den egenskap att den som bar honom i kampen ta p—
’’pade aldrig/’ Kungen fruktade att han skulle förlora slaget om han ej
fick sin segersten, helst han hade mindre manskap än fienden. Han ut—
lofvade derföre sin dotter och tredje delen af riket till den, som före
ken förebråelse mot folklärarne eller beliof att beifras. Men de äro for den hi~
storiske forskaren märkvärdiga såsom spilror af en for tio sekler sedan kullstörtad
religionsbyggnad, och de lära honom måhända åtskilligt, hvarom historien tiger*
Det vore ett på en gång intressant och följdrikt foretag att samla alla qvarlefvor
hos folket af piägseder, som hafva sin rot i hedendomen. Ett litet bidrag må
här meddelas.
Det gifves väl knappt en enda af mina Läsare, som ej någon gång, vid sidan
den våg han färdats, varsebiifvit en liten hög af smärre hopkastade stenar och
bredvid denna ett träkors, hvars inskrift underrättat honom att JN. N. på detta
rum vådligen omkommit. iSämde lilla stenhög är det hedniska griftknmlet, vid
hvars sida Christendomen satt sitt kors.
Från min barndom minnes jag hur det förundrade mig, då jag såg gubbar af
allmogen aldrig våga gå eller åka förbi sådana ställen med mindre de uppsökt en
sten och kastat den på högen. Fanns ingen sten, togo de pinnar, ris eller dylikt
och kastade det dit; ty med något måste kumlet ökas, det ansågs för helig pligt.
Hvårföre? det visste de väl icke sjeifva. De svarade på mina frågor, att det icke
gick lyckligt för den, som försummade sådant. JNumera iakttages denna gamla
piägsed mindre samvetsgrannt.
Skulle man ej häraf med fog kunna sluta att denna piägsed, som under de
sista 30—40 åren betydligt aftagit, för ett och annat sekel sedan varit mer helig
hållen och att den isynnerhet under sjeifva hedendomen varit strängt iakttagen?
Skulle man ej således häraf kunna bestämdt sluta att de stora stenkummel från
hedua tiden, hvilka väl mest legat vid allfara vägar, icke blifvit på en gäng
uppkastade, utan efter hand af gående och farande tillök ta ? Jag påminner mig
nå-gonstädes hafva läst att det ansågs vara en heder, visad den ailidne, att man
ökade hans kummel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
