Thucydidis Historiae, rec. Hude. 83 Oxyrhynchos, synes utg. med stor sorgfällighet hafva gjort sig till godo. — Efter handskrifterna följer deu indirekta texttraditionen, sådan denna föreligger i scholierna, «testimonia» d. v.s. mer eller mindre ordagranna citat hos andra antika författare (rhetorer, framförallt Dion. Hal., grammatici, lexikografer ὁ. s. v.) samt <«<imitationes» eller lån och efterbildningar af thukydideiska uttryck och vändningar i den senare litteraturen (t. ex. hos Cassius Dio), Intygen af det sistnämda slaget har utg. på grund af deras «lubrica fides» (praef. XI) icke ansett sig böra upptaga. «Testimonia», på hvilkas samlande han (utan att, såsom han själf säger, kunna afse eller uppnå fullständighet) tyckes hafva nedlagt en mycket erkännansvärd möda, äro anbragta i en särskild afdelning under «apparatus», i hvilken senare, jämsides med handskrifternas läsarter, endast sådana af scholierna eller «testimonia» betygade varianter omnämnas, hvilka synts utg. kunna äga någon textkritisk betydelse. Vi hafva nu att tillse, huru detta omfångsrika och öfverallt med mönstergill exakthet och klarhet framlagda material blifvit användt för textens konstituerande, och vi vända oss då först till handskrifťtsfrågan. Härutinnan har utg., såsom var att vänta, i det väsentliga vidhållit den ståndpunkt, som han sökt att häfda i sina äldre hithörande publikationer, och som — hvad hufvudsaken angår — A. Schoene (jfr. Bursians Jahresber. III 869 f.) törst har formulerat. Han tillerkänner alltså den i främsta rummet af U (Laur.) och därjämte af G (Monac.) representerade handskriftsfamiljen ett bestämdt företräde framför B (Vatic.) och de denna mer eller mindre närstående codices, A (Ital.), E (Palat.), F (August.) — M (Brit.) intager, såsom bekant, en mellanställning —, och hans edition utgör i viss mån ett förverkligande af det önskemål, som Schoene (a, st.) uppställt, en på C såsom hufvudhandskrift baserad kritisk upplaga. Hans skäl för att åt den af Bekker och ännu, ehuru med vida mindre exklusivitet, af Stahl (jfr. Poppos mindre ed. I° p. 45 f.) föredragna B anvisa en lägre rang såsom textkälla äro hufvudsakligen följande tvänne (praef. VII): 7. B är (äfven med afräkning af de bägge sista böckerna, eller nogare VI 92, 5 till slut, i hvilket parti den representerar en egen textrecension) ganska mycket vanstäld genom egenmäktiga korrekturer, under det att de i C förekommande textförvanskningarne i regeln äro af mera yttre och oskyldig art. 2. C sluter sig närmare till den textform, som de i citat hos Dion, Hal. och annorstädes bevarade ställena förete. — Det är icke lätt att afge ett bestämdt omdöme i denna fråga, och för min del skall jag af det förut nämda skälet icke häller försöka mig härpå. Jag åtnöjer mig med att uttala det allmänna intryck, som jag erhållit vid genomläsningen af utg.s kritiska kommentar, och detta lyder i korthet så, att C i afseende på tillförlitligheten är åtminstone jämgod med och kanske t, o. m. något öfverlägsen 6*