Anmeldelser. 201 professor i nyarabiska språket vid orientaliska seminariet i Berlin städse underhållit sina förbindelser med Österlandet, publicera resultaten af sina forskningar öfver de skiftande rörelser, som i våra dagar förekomma på olika områden inom Islam. Det nyligen utkomna första häftet inledes med en längre uppsats med titel Islam und Arabisch. 1 en ledig och lättläst stil redogöres här för en-nahda el-adabije, det nyvaknade literära intresse, som under de allra sista åren gjort sig gällande inom vidt skilda områden af den muhammedanska Orienten. I sammanhang härmed betonar författaren med rätta den klassiska arabiskans stora betydelse för sammanhållandet af de många heterogena elementen inom Islam och önskvärdheten af reformer i olika afseenden inom Islams stela ortodoxi. Då han emellertid föreslår att utbyta det obekväma arabiska alfabetet mot det vida mer praktiska latinska, måste man visserligen skänka hans djärfva förslag sin lifligaste sympati, men nog torde utsikterna för en dylik reforms genomförande få betraktas som tämligen tvifvelaktiga. För öfrigt innehåller h. 1 utom ett bidrag till legenden om den helige BARsīsA äfven ett försök till tolkning af namnen ScHOA och TUnDsCHER (enligt författaren af sZwīye, 'herdefolk’, och tugġýār, köpmän’) jämte en mindre uppsats, hvari författaren på som det synes goda grunder vederlägger den gamla uppgiften, att IBN IsHAKk skulle vara författare till en sra om profeten. Det nu föreliggande häftet afslutas med en uppsats om transskription af orientaliska alfabet. K. V. Zetterstéen. O. Pautz, Muhammeds Lehre von der Offenbarung quellenmässig untersucht. Leipzig 1898, J. C. Hinrichs’sche Buchhandlung. 304 8. Utgående från själfva kärnpunkten inom Islam, Muhammeds lära om den gudomliga uppenbarelsen, vill författaren till förevarande arbete lämna ett bidrag till det rätta bedömandet af den muhammedanska religionen, som kan ingifva vidsträcktare kretsar intresse för muhammedanismen och tillika tjena som utgångspunkt för fortsatta undersökningar på detta område. Efter en sakrik redogörelse för Muhammeds utveckling till religionsstiftare, uppenbarelsens yäsen och trosinnehåll och uppenbarelseidéns bärare under olika tider kommer författaren till det resultat, att uppenbarelsens innehåll ytterst hvilar på tvänne lärosatser, nämligen tron på Allâh såsom det godas belönare och det ondas hämnare och tron på ett kommande lif, där hvarje människa får sina gärningars lön. Af dessa båda dogmer är den ena, det monoteistiska guds-