Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
got. aurti- i sammansättningar; jfr ofvan s. 193 n. 0], urð af
*oråis (eller ’worðisl jfr fs. wurd, f., Boden; pl. uröir i
Snorra-Eddan, IED), Urðr af *worðis (jfr fhty. wurt, is-wurd, ags. wurd
och wyrd), men icke i dem med h efter o: sótt, drótt (jfr n. 0
s. 283); två hithörande ord ha både u och y, nämligen skuld och
skyld (pl. -«V; jfr det fhty. ordet, som är i-stam), þurft och
þyrft (pl. -ir säkerligen, ehuru i IED. nom. och ack. pl. ej
upptagna), med hvilka de bekanta att, bœn, kvœn, sætt med sina
dubbelformer utan omljud må jämföras; och ett har ständigt y\
lyst (väl »-slam? jfr fhty., fs. lust, pl. lusti, men got. lustus \ jfr
med o losti). — Ett annat vigtigt och alldeles otvetydigt fall, då
i fno. omljudsformen u kvarstår, finner jag uti pret. och part. pret.
af svaga verb med y till vokal i infinitiven (de hos Wi mm er
Fno. Forml. g 146 upptagna, hvarvid från härvarande betraktelse
naturligtvis de böra undantagas, som hafva ursprungligt u, såsom
flytja, lykja), sålunda i hulda och huliðr, liuldr till hylja m. fl.
Af ursprungligt *holjan — *holida blef huljan — liulida (liksom
af *skeljan — *skelida blef skiljan — skilida, jfr ofvan s. 256
n. 2), och af detta senare hulda liksom af *talida blef talda, i
båda fallen utan inverkan af det bortfallande i. Då detta i
däremot inverkat på o i *holida, så finner man äfven här ett kraftigt
bevis för att i-omljudet af o till u i fno. är äldre än det af a
till e.— Ett enstaka fall af bevaradtw, som genom i-omljud af
0 uppkommit, finner jag vidare i genitiv- och dativformerna dura,
durum till den feminina nom. pl. dyrr (jfr Wimmer, Fno.
Forml. § 58, d, Anm.). Ordet är en w-stam och har således
1 plur. älst hetat "dorius (n.), *doruns (a.), *dorum (d.),*donvå (g.;
om o i roten se s. 174 n. 3), hvaraf i nom. blef genom inverkan af
i *durir och i ack. likaså vid dess sammanfallande med nom.,
af gen. likaså genom tidigt »-omljud af o: *duriva och se-
in old "writers-(t.ex. i isl. Hom. boken), och den mot fno. uri regelbundet
svarande fsve. formen yrt (jfr s. 284 n. 2) talar ock för det inhemska
ursprunget. Huru däremot formen jurt i fno. bör uppfattas, skall jag
här låta vara osagdt (möjligen kan svenska munarters Jerker för Erleer,
Erik, jämföras).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
