Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varga vinr hade då med tiden kommit att till sin natur rent
af sammanfalla med samhällets fredsstörare eller hvemleper.
Jämförelse kan i detta fall göras med det fräjdade
vïkinga-namnets sammanställande i Fornm. Sögur XI s. 298 med
vargar, vondir menn, piofar ok ransmenn.
Det har synts oss lämpligt att till form och innehåll
något granska dessa med hvemleper mer eller mindre analoga
uttryck, då en sådan granskning lämnar ytterligare
bekräftelse på riktigheten af vår tydning utaf detta ord.
Det här afhandlade uttrycket gceri hvemlepaer sik vrepcen,
som utgör lagens sista ord samt står där helt naket och
enstaka utan egentligt samband med det föregående, synes
hafva varit ett på Västgötalagens tid allmänt kändt
ordspråk, till ursprunget hedniskt men sedermera fortplantadt
till en kristen tid och då till hela sin syftning lämpadt efter
de inträdda nya förhållandena. Det bär alla kännetecken
af att vara mycket gammalt och sänker helt visst sina rötter
djupt ned i den gråa forntiden.
Antingen man nu fattar hvemleper i den ena eller andra
af här ofvan påpekade specialbetydelser eller anser uttrycket
innefatta en viss obestämd syftning på bådadera, så skall
man finna, att den i Västgötalagens slutord innehållna
meningen bildar en högst sällsam och egendomlig motsats
till den tanke, som finnes uttrykt i lagens början: Kristeer
ær fyrst i laghum varum o. s. v. Under det att lagen
begynner med åkallan af Guds namn samt ett ödmjukt
erkännande af hans höghet och makt. slutar samma lag
däremot med en trotsande utmaning till den onde — vare sig
nu därmed afses den onde i människoskepnad =
freds-störaren, lagbrytaren, eller „den onde själf1, „själfve den
onde“ — djäfvulen, eller båda i förening — och med
hånfullt tillkännagifvande af det djupaste förakt för honom, som
gärna må vara onådig, emedan hans misshag har intet att
betyda. Detta röjer en stark känsla af det rättas slutliga
seger, ett lifligt medvetande af ondskans vanmakt och
fåfänga angrepp mot det goda. Man kände sig stark i
tanken därpå, att man stält lagen med alla dess stadganden
under den liögstes personliga hägn. Han var en mäktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
