Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I afseende på enskildheter kan man ofta v^ra i tvekan om, huru
långt normaliserandet bör sträckas, oeh utgifvarne hafva härvid gått
till väga med all försigtighet. Men ändamålet med denna upplaga —
som ju är att åt många, hvilka ej vidare tänka sysselsätta sig med
forskning i vårt svenska fornspråk, gifva en så klar och helgjuten bild af
språket som möjligt — synes oss kunna hafva tillstadt en större frihet
vid textens behandling, i synnerhet då denna text, såsom här är fallet
har ett tillräckligt öfverflöd af uppenbara misskrifningar. Ofta kan
man genom en obetydlig ändring få en regelbunden och med allmänna
språkbruket öfverensstämmande form i stället för den i handskriften
förekommande, hvilken endast genom långsökta förklaringar kan
förstås och ej sällan sätter den i språkhistorien mindre indvigde i bryderi
Skall man normalisera, så må man göra det med besked. Har man
blott gjort en enda ändring af handskriftens text, så har man ja i
och med det samma afvikit från det i verkligheten gitna och beträdt
gissningarnes falt, och då må man väl så gärna taga steget fullt ut.
Härmed vilja vi visserligen icke försvara det sätt, hvarpå t. ex. vissa
icke-skandinaviske vetenskapsmän handskas med Eddan, i det de efter
sina hugskott förändra hela ord och meningar ’). Det ligger
naturligtvis intet ondt i själfva ändringarne; det är endast om
sannolikheten af dem som man kan vara af olika mening. Och det är i
sanning stor skilnad mellan detta sätt att „normalisera" och det af
oss förfäktade. Då man ändrar formen af ett ord eller ett uttryck,
har man ju hela den öfriga litteraturen att stödja sig vid, hvaremot
man för bedömande af meningen endast, har den föreliggande texten
att rätta sig efter.
Det enda ögonmärke, som man kan och måste hafva vid all
normalisering, är sål. sannolikheten. Man har i hvarje enskildt fall
att afgöra, hvilket dera är lättare att antaga, ett fel i handskriften,
eller en sällsynt, kanske aldeles enstående ordform. Härvid synas oss
utgifvarne ofta hafva lagt alt för stor vigt vid skrifningen i codex A,
en handskrift som, ehuru gammal, icke lider brist på felskrifningar.
Efter vår åsigt hade därför följande ändringar kanske bort vidtagas.
O. 1. i pingi. Schl. förslag: a pingi borde följas. Ty — för att
genast taga fast på ett exempel för bestyrkandet af våra ofvan uttalade
grundsatser — hvad har nybegynnaren för nytta af att veta, att på
detta ställe i den gamla handskriften står il Det gagnar honom för
visso mycket mera att få reda därpå, att a pingi är det enda med
allmänna språkbruket öfverensstämmande uttryck för detta begrepp.
Och den lärde — ja, honom kvittar det lika om det står i eller a;
han vet, hvad han skall tänka ändå. Att upptaga ändringsförslagen i en
not är att endast gå halfva vägen; ty efter vår, visserligen obetydliga,
erfarenhet förbigås gemenligen noterna såsom „mindre vigtiga“.
Förhållandet borde vara alldeles motsatt, så att ändringarna, för så vidt
de ega någon smula säkerhet, upptoges i texten, handskriftens läsart
’) Jfr. bland annat åtskilliga af Bergmann utgifna Edda-sånger,
t. ex. Bigs-spräche and Hiindla-lied. Strass burg 1876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
