Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det af utgifvarne Md. 11 insatta höfpi borde varit hofpi, i hvilken
form detta verb eljest förekommer; höfpi i not 5S p. 15 hos Schl.
är tryckfel.
Md. 14: 1. fullir är en oriktig ändring af handskriftens fulir,
hvarom jfr. Sv. Spr. L. III, 297 och Schlyter, Ordbok till Samlingen
af Sveriges Gamla Lagar, Lund 1877, ordet ful. Nominativen full (för
fuldær) har ett dåligt stöd i hull, hol i edsformuläret: sva se mœr gui)
hol etc., där dess egenskap af nom.-sing. mask. blifvit ifrågasatt (se
Schlyter, Ordbok i Bihanget, ordet gup).
seiæ VS. 1: 1 har af utgifvarne blifvit ändradt till seæ, en ändring
som synes oss aldeles felaktig. För att framställa vår uppfattning af
denna form nödgas vi till en längre afvikelse från ämnet.
Likasom fnord. e och 5 (= i-omljud af a) i fsv. och fd. gått upp
i hvar andra och återgifvas med ett ljud, som vanligen tecknas <s, så
hafva äfven de motsvarande länga ljuden e1) och æ i fsv. och fd. sin
regelbundna motsvarighet i ett enda ljud, hvilket äfven vanligen
tecknas med <£■ Sålunda hafva vi att söka fnord. ë i fsv.-fd. tre8 (isl.
tré), fœ (fé), lan (lén), lættær (léttr), rœttær (rétir) o. s. v. De enda
ord vi känna, som skulle kunna väcka någon tvekan, vore de nysv.
gret och let, biformer till grät och lät (isl. grét, lét); men därvid må
man ihågkomma dels de reduplicerande verbens mångskiftande
imper-fektformer, dels att grät och låt äro de af det bildade språket, d. v. s.
riksspråket, mest gynnade.
Från denua regel, att fnord. e blir fsv.-fd. re, finnes dock ett
märkligt undantag I fuorsk-isl. öfvergår fnord. ea som bekant till jd (iå).
« Fornsvenskan och forndanskan visa en helt annan, men icke mindre
egendomlig behandling af fnord. ëa: det återgifves näml. i dessa språk
icke, såsom man skulle väntat sig, af æ«, utan af ea. Ur fsv. skrift
anföra vi följande exempel: sea; tea\ svear; leande (utlånande, ULL.
Kp. B. 6 och MELL. Kp. B. 4); le (för lea. ack. = isl. Ijd af lé lie,
Alex. 3354), lee (dat. af samma subst., Alex. 5295); treægar. treagar
(för -garp) VGL II. Add. 123, threagarz Södm. L BB. 10: 3, not. 4;
fear (gen. af fæ) ÖGL. BB. 17: 1, fea Södm. L. BB. 31: 1. Att ett
eller annat undantag härifrån förekommer, såsom læ (inf. = låna ut)
Bjärk. R., fæarfôlengh VGL. II. R. 17, har ej mycket att betyda, då
dessa så utomordentligt lätt kunna vara analogibildningar efter andra
kasus och former, likasom t. ex. det nya pres. 1er (isl. hlær) tydligen
är en analogibildning efter inf. le. — Fnorsk-isl. behandlar äfven ord
med urspr. -ija på samma sätt, t. ex. prjär, fjå, frjå (got. *prijos, fijan,
frijon). Man skulle visserligen kunna tänka sig dessa uppkomna af
1 ) Man fasthålle väl åtskilnaden mellan det fnord. e och det fsv.-fd.
ljud, som återgifves med samma tecken. Det senare är ju en
nyare vokal, uppkommen af diftongen æi eller af kort i. — På
frågan om uttalet af det fnord. e och ë vilja vi icke ingå, och det
är ej häller* för vårt ändamål af nöden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
