Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fornsvensk språkforskning.
Av Axel Kock.
I. Till behandlingen av brytningsdiftongen iu, 10.
Söderwall upptager i sin ordbok såsom normalformer
giurp (subst.), giurp a (verb), fægiurper (subst.
„pänning-puDg“), fœgiiïrpü (subst. „pänningpung“) med iu (ej io),
ehuru som bekant fsv. såsom brytningsdiftong, uppkommen
av e och efterföljande u (o), i regeln använder io. Såsom
jag tror, böra även de nämnda orden anföras under formen
giorp etc. med io, om ock av ett par bland dem former
med iu förekomma. Jag skall motivera denna uppfattning
genom att yttra några ord om behandlingen av
brytningsdiftongen iu, io i fsv.
För fsv. riksspråket gäller följande regel:
brytningsdiftongen är iu 1) omedelbart framför gg, 2) [jmf.
Brate: Aldre Vestmannalagens ljudlära s. 41] när i
näst-följande stavelse står ett M-ljud; annars är
brytningsdiftongen io.
Exempel på iu framför gg äro fsv. biug, tyugga „tugga“
(Västg.-lagen s. XIV), stiugger „stygg“, nysv. njugg. Nysv.
har även kvar bjugg. Dialektiskt möter detta ord i fsv.
under formen biog och en gång i Läkeböcker med
ljudutvecklingen iö av io (jmf. Kock: Studier öfver fsv.
ljudlära II, 483) i sammansättningen byögswdli (exempel hos
Schlyter och Söderwall). Den vanliga fsv. formen är tugga
(någon gång otoggadher, Ilydqvist I, 231), nysv. tugga, hvari
Noreen (Arkiv I, 169 noten 1) vill se en kompromissform
av de med hvarandra växlande rotstavelseformerna
tiugg-och tygg-. Orsaken till att det av io utvecklade gg hade
förmåga att bevara iu, är den, att detta gg ännu i fsv. egde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
